pleur

Måste öva franska. Öva öva öva. Hier=igår.
Igår hade jag en skööön dag, tittandes på fantastisk film i gott sällskap. Tillsammans med Petra såg jag Rain Man och åh, åh, åh. Två ord: Se den.
(P.S. Jag kollade tjugofem gånger att se och den tillsammans blir två ord.)

Imorgon blir det besök i riksdagen och på konstmuseum med skolan! Jag tror det blir en bra dag. Sådär småfånig med elever som härjar, skrikande lärare och matsäck i plastpåse. Men bra ändå. Ska ta kameran med så det blir säkert några förevigade ögonblick av den galna (?) utflykten.

Ibland är dagar perfekta. Som när man går i centrum och himlen är helt blå, man hittar en perfekt blommig kjol, går på bio och masar sig mot busstation med för mycket godis i magen. När solen håller på att gå ner, precis lika fint som i alla filmerna. När man vet att man har en bästa vän som alltid finns där, de perfekta dagarna och de inte så perfekta dagarna. När man känner att såhär borde livet alltid vara. När man inte kan sluta le och man bara måste njuta. Som idag. Idag var en perfekt dag.

Vad som gör allting ännu bättre är att det är min födelsedag på torsdag! Jag älskar känslan under Vappen, jag älskar att det är min födelsedag på första maj. Jag blir så glad att jag får gåshud när jag hör Vintern Rasat Ut och dricker mjöd för första gången. Jag älskar Vappen. Med stort V.

Tillsammans med bästaste Petra såg vi filmen Juno. Den var alldeles underbar. Så rolig och annorlunda och helt fantastisk. Jag tyckte massor om hur dom talade, hur allting inte var sådär puttenuttigt perfekt, hur en film för en gångs skull inte handlar om totalt stereotyp:iska personer, hur man använt fantasi i den här filmen. Texterna var underbara, musiken likaså, de gula shortsen, Junos sätt att tänka och vara. Filmen var speciell, en sån man kommer ihåg länge. Oh, so good.

Jag har aldrig skrivit här på bloggen om hur mycket jag tycker om att läsa. Jag älskar att läsa. Det senaste jag läst är Jonas Gardells serie, håller på med den sista boken nu, Jenny heter den.
Varje gång jag läst en bok tycker jag att det är den bästa bok jag någonsin läst. Nästan varje gång i alla fall. Och så läser jag följande bok och så är jag där igen. En annan sak som alltid händer då jag läst en underbar bok är att jag vill skriva en bok. En egen bok. Får se vad det blir av den saken.
Jag undrar varför jag alltid tycker att (nästan) alla böcker är bra. Kanske det är så enkelt att jag alltid lyckas välja rätt. Eller så är det för att jag gillar alla sorters böcker. Förutom kanske riktigt fantasy/sci-fi-kategorin. Men ändå älskade jag Harry Potter, fast jag inte riktigt är för de där fantasyböckerna. Har ni inte läst Harry Potter-serien måste jag säga att det är en katastrof. För det finns inga ord för hur bra dom böckerna är. Verkligen.
När jag ser på inredningsprogram med pappa kommenterar han alltid mängden böcker på hyllorna i de husen som inreds. Vi har konstaterat att finns det inga böcker i ett hem är det knappast några intressanta människor som bor där. 
En kategori böcker jag tycker om är sådana som man kanske inte har så stora förväntningar för i början, som man inte riktigt kommer in i genast, men som sen visar sig vara fantastiska. Kursiverade stycken man inte riktigt förstår är också en sak som jag tycker om när jag läser en bok. Och från kursiverad stil kommer vi till det bästa med böcker; börjor.
De första sidorna, första meningarna, första orden, måste vara bra i en bok. Är dom bra finns det ingen risk för att resten av boken är dålig, det finns ingen risk att boken slutar på ett sätt den inte borde sluta. Vill ni läsa så kommer här en av de bästa börjorna hittills i min bokslukarkarriär:

Hjärtans Fröjd - Per Nilsson

"Vad du sett och hört:

Huset är ett väldigt vanligt hyreshus med tre våningar och fyra ingångar.
Huset heter 7 och ingångarna heter A,B,C och D. Det ligger i utkanten av en stad i Sverige. Runt omkring ligger andra likadana hus. Lite längre bort, på andra sidan torget, finns högre hus.
Om du nu av någon anledning hade stått utanför A-ingången den här lördagskvällen mellan klockan nio och klockan ett på natten, vad hade du då sett och hört?

1.Ingen lämnade huset genom ingång A.
2.Ingen kom in i huset genom ingång A.
3. Från en balkong på andra våningen kastade någon ut
    a. en blomkruka
    b. en stor svart frisbee
    c. en överlevnadskniv
4. Från samma balkong sände någon iväg
    d. fem ljusa avlånga ballonger.
5. Endast i en lägenhet (på andra våningen) var ljuset fortfarande tänt klockan ett.

Och om du gått in i trappuppgång A, vad hade du då sett och hört under samma tid?

1. Någon använde sopnedkastet flera gånger.
2. Någon gick ner i källaren med ett lakan, och kom strax därpå upp igen, utan lakan.
3. Någon gick, från en lägenhet på andra våningen, upp och ringde på dörrklockan vid en lägenhet på tredje våningen, men sprang därifrån innan dörren öppnats.

Det är vad du hade sett och hört.

Det var allt som hände.

Jo förresten, en sak till!
Precis klockan ett..."

Precis sådär tar det s.k. introt slut, så svänger man blad och får börja läsa på kapitel ett. Böckerna Hjärtans Fröjd och The Return of Hjärtans Fröjd är helt underbara. Verkligen.
Jag blir alltid lika förvånad när någon säger att den hatar att läsa, när personer är stolta över att de läst endast en bok i hela sitt liv. Det är så synd, man missar så mycket om man inte läser böcker.
Slut är nästan lika viktiga som börjor. Boken Hjärtans Fröjd slutar precis lika bra som den började.

Det här inlägget ska sluta med ett utdrag ur boken Jenny.

"Det var Juha Lindström , han som inte lydde längre, ett ufo som gjort sin entré. Iklädd endast i sin vita sjal och ett blodrött läppstift uppsteg han på så sätt i rymden och sågs aldrig mer igen.
Han blev en stjärna på himlen."

Månen är underbar just nu. Ta en titt ut. Det var allt. Tack och gonatt.

Idag var jag på kalas. Födelsedagskalas. I svartvitt och marimekko. Mormors svarta lackväska. Finfint.

Det är mycket skumt att min arm inte syns på den andra bilden. Har inte photoshoppat något, det var bara sådär. Armlös bandit.

Jag är en listmänniska. Jag är även en projektmänniska. När ett projekt är avklarat börjar jag med ett nytt. Eller två. Eller tre.
Man ser bra på golvet i mitt rum vilket mitt nyaste projekt är:

För tillfället stavas projekten kravattklänning och nya tavlor och fotografier till mina tomma väggar.


Vad jag borde göra är 1. läsa till rellaprov 2. skriva på hälsolärauppsatsplanen 3. göra en hel hög med läxor 4. läsa på geggaförhör.

Men icke sa nicke, här sitter jag istället.

Har inte bloggat på ett par dagar, gjort&övat som en galning på ett moddaprojekt. Hade det idag, det gick bra! Nu har jag alla långa, betydande presentationer över och det är så skönt. Det sorgliga är det börjar märkas mer och mer för varje dag att skolan håller på att ta slut. Hur mycket jag än har hatat den här skolan så är det några få saker som varit bra. T.ex. moddatimmarna. Är de bästa. Alltid. Och dom slutar. Läraren talade idag om att vi bara ska lyssna på klassens presentationer under den tid som är kvar och sen ska vi titta på en film. Hon sa också att hon mot slutet tar alla skilt för sig och berättar vad vi gjort bra och dåligt i moddan och ger råd för gymnasiet osv. Hon kallade det "closure". Det kändes sorgligt. Kommer att sakna hennes timmar.

Samtidigt är det så härligt att man verkligen märker att  Slutet närmar sig. Slutet med stort S. Slutet. Efter Slutet börjar en annan sak med stort S.

Sommarlov.

Igår sken solen. Hela hela dagen.

Idag har det regnat. Hela hela dagen.

Perfekt väder för att packa ner liv i en plastpåse.

Jag bläddrade i min kalender för att skriva in en ny tid till frissan. Jag behövde inte vända många blad för att komma till 21 maj och kände lite småpanik. För nu är det verkligen bara några skolveckor kvar. Nästan så man kan räkna dem på en hand. Nu tar det ju verkligen slut.

Det finns inga ord för hur skönt det är att sluta högstadiet. Sluta de tre värsta åren i mitt liv. Jag hatar skolan, hela högstadietiden, min klass, allt. Ändå kommer jag att sakna det. Mycke. I alla fall en liten tid. Jag vet inte varför, kan inte komma på många bra saker, bara en så stor hög med dåliga att man druknar i den.
 
Jag hatar att man får kasta saker på folk, reta dem, söndra deras saker och komma undan med att skratta.
Jag hatar att om man har ett litet uns av mod och vågar säga ifrån så får man responsen "Herregud, ta de nu lugnt, de va bara ett skämt" och blir känd som Den Där Galna Typen Som Blir Raivo Genast.
Jag hatar att man får säga i princip vad som helst åt andra människor om man skrattar och säger "men hallå, int menar ja ju de påriktit" efteråt.
Jag hatar att det finns så få lärare som gör något åt saken, vad hjälper det att stå på morgonsamlingar och säga att man inte ska mobba och sedan blunda när det händer påriktit. Och frågan är kanske inte om att just mobba. Det handlar mera om det där lilla retandet som fortsätter år efter år, som när man ser det som en engångsföreteelse bara ser ut som att man lite små-kompis-retas, men när tredje året av konstant hackande fortsätter tror jag att det driver de flesta till ändan av ett rep.

Jag hatar att allting är så skenheligt. Jag hatar att man först kramas och pussas och säger hejdå, och samma sekund som personen går ut och dörren slår fast börjar skitsnacket. Jag hatar att ingen har mod att reda ut konflikter, att alla bara anpassar sig och inte säger vad dom tycker.
Jag hatar att vissa, poppisarna, får styra och ställa hur de vill och fast ingen egentligen tycker om dem så ser alla upp till dem ändå. Varför?
Jag hatar att ingen vågar ha egna åsikter, att alla blir kopior av varann för att inte sticka ut ur mängden. Alla flickor med identiska frisyrer, smink, kläder, åsikter. Uniformer av jeans och likadana tröjor, stora sjalar och Longchamp-väskor. Klichéen "du är unik" kanske slutar fungera efter ett år i högstadiet.

Jag hatar att ingen bryr sig. Om nånting. Överhuvudtaget. Ingen bryr sig.

Säger jag såna här saker som jag skrivit ovan svarar dom flesta "varför bryr du dig, du har ju bara nån månad kvar i den skolan". Ingen bryr sig om den där högen sjuor som kommer nästa år som får uppleva allt det där igen. Igen. År ut och år in kommer det att komma nya sjuor, år ut och år in kommer det att finnas dom som mobbar och dom som mobbas. År ut och år in kommer rektorn att tala om den fina stödelevsverksamheten och år ut och år in kommer alla att låtsas om att ingen vet, att ingen ser. Ända tills tiden slut. Happily ever after.

Kanske högstadietiden är designad för att sätta alla på prov. Egentligen hela grundskolan, det var inte något bättre i lågstadiet heller. Kanske det är meningen att vara såhär. Ett test man måste klara. 
Överleva.

Det är något visst med Svenska Teatern. Med den röda sammeten, med flickan som klingar i klockan och säger "Bästa publik, välkomna till Svenska Teatern". Wc:t med sina många speglar som påminner mej om gamla filmer där det sitter en rad med flickor på en rad med precis likadana stolar framför en rad med precis likadana speglar och pudrar näsan med precis likadana puderdosor. De gamla dörrarna, målningarna i taket, de fina tanterna i byxdräkter. Det är något visst med hur publiken tystnar när teatern börjar, när skådespelarna får publiken att skratta, när man får glömma sig själv och verkligheten en stund och bara njuta av pjäsen. Det är något visst.

Jag såg La cage aux folles på Svenskis igår. Den var verkligen bra, så om ni har möjlighet, gå se den! Idag åkte jag och mamma till Ikea, köpte en hel del ramar och lite förvaringslådor. Jag tycker om att gå på Ikea. Det är något visst med det med.