Köp bröst, nej, pastiller var det ju

Ibland blir jag arg. Som idag, till exempel, då jag fick syn på en reklambild ur Fisherman’s friend:s nya kampanj. De gör reklam för sina halspastiller genom foton på en kvinna som håller påsen med tabletter vid sina bröst. Modellen bär endast en kavaj och en slips, på bild finns området från hennes höfter till de leende läpparna. Resten av ansiktet var tydligen inte viktigt.

Det är svårt att välja i vilken ända jag ska börja då jag finner hela reklamen genomrutten. För det första, exakt vad i reklamen ska få mig att vilja köpa halstabletterna? Modellens bröst? Och för det andra vet jag inte vilka reklamen kränker mera, kvinnor eller män. Varför den kränker kvinnor är väl självklart på flera mils avstånd, men reklamen förolämpar ju även män, då den antyder att män inte har någon hjärna överhuvudtaget, ser de ett par bröst går de raka vägen till butiken och köper vad som helst som brösten gjorde reklam för.

Det här är hur jag minns Fisherman’s friend-reklamer från tidigare: Storm på havet och en fiskebåt av trä mitt ibland de värsta vågorna. Ombord på skeppet finns en gråhårig, skäggig man, iklädd gula regnkläder. Gubben har svårt att styra båten, men då minns han sina halspastiller och äter en av dem. Han blir stor och stark och seglar glatt vidare i stormen. Ungefär så. Jag menar, vad var det för fel på den reklamen?

Det mest störda i den nya kampanjbilden är ändå faktumet att bilden inte har någonting med halstabletterna att göra. Så som reklamen ser ut nu skulle en ekorre bakom påsen med pastillerna vara precis lika relevant. Och varför, varför är inte modellens huvud med på bilden? Så att man på inga villkor ska bli förbländad av skönheten i hennes ansikte och glömma att titta på påsen med halspastillerna? Eller var det brösten man skulle titta på?

Verkligen. Upplys mig om ni har närmare information.

Min mini-kolumn som var i tidningen förra fredagen, tillsammans med min språkreseartikel.


Harry Potter vs. Amélie

Två somrar i början av juli har jag nervöst stått på flygfältet och spanat på nya ansikten omkring mig.
Jag har varit på väg på språkresa.

Sommaren 2007 fick jag leka Harry Potter bland universitet i Oxford, sommaren 2008 var jag Amélie på franska rivieran. Fastän båda resorna var språkkurser var de olika som bär.

Till England åkte jag för att pröva mina gränser. I efterhand är jag förvånad över att jag faktiskt vågade åka ensam. Jag bodde hos en familj i Abingdon, tillsammans med en italiensk, en spansk och en dansk tjej.
I dem och i den finska språkresegruppen hittade jag vänner som fortfarande är viktiga för mig, på sätt eller annat.
Hela språkresan till England var fantastisk, både i med- och motgångar. Jag klarade verkligen mig själv där, helt och hållet, vilket är en underbar känsla. I vår kursstad Oxford blev jag än mer kär i den äkta brittiska accenten, de röda telefonkioskerna, arkitekturen och stämningen bland universiteten. Dock gjorde den brittiska humorn inget intryck på mig, jag ska jobba på det.

Till Frankrike åkte jag med helt annan inställning än till England. Nu skulle jag få tillbringa tre veckor i medelhavsområdet! I tankarna fanns sol, långa sandstränder, det franska språket och äventyr tillsammans med min bästa kompis. Under resan blev vi om möjligt ännu bättre vänner och upplevelser fick vi gott om.
Upplevelser som innehåller allt från vad som kan hända då man bara ska äta pain au chocolat på närmsta café till hur det känns att stå i ett vattenfall och blicka ner över Nice. Framför allt annat fick vi tre fantastiska veckor tillsammans i la douce France, det ljuva Frankriket.

Att vara utomlands i flera veckor, uppleva ett land, en kultur, ett språk och sig själv på ett helt annat sätt än hemma gör språkresor till något helt otroligt. Känslan av att vara som hemma i ett främmande land är obetalbar. Får du chansen att åka, ta den.

Om att vara reserv

Varamiespalvelu är namnet på en firma som förmedlar arbetare till företag som snabbt behöver ersättare till exempel för någon som är sjuk. Det är också benämningen jag och min kompis använder ibland, då vi känner oss just precis som den firman. Som människor som används då det inte finns några bättre till hands.  

Jag står med min kompis i skolkorridoren när en person, ofta en hon, flänger förbi och undrar med andan i halsen om vi sett någon av hennes kompisar. Vi svarar nej och väntar på att hon ska fortsätta sitt letande. Istället tittar hon oss upp och ner, suckar och ställer sig bredvid oss. Vi får duga tills hon får tag på någon bättre.

Det viktiga är avståndet personen ställde sig på. Det ska vara tillräckligt nära för att hon ska se ut som att hon visst har kompisar, men ändå tillräckligt långt borta för att hon, vid behov, kan låtsas om att inte alls känna oss.

Den här nästan obekanta personen står nu bredvid oss, spanar omkring sig och ringer runt till alla sina kompisar som kunde vara bättre umgänge än just vi. Sedan, när räddningen äntligen kommer och någon bättre kompis går förbi, då svänger det här oönskade sällskapet på klacken och sticker efter den bättre kompisen utan att ens säga hejdå.

Jag undrar vad det är som är så fruktansvärt hemskt med att vara ensam, så hemskt att man i skolkorridoren hellre står i pinsam tystnad med en främling än sitter för sig själv en stund? Man utnyttjar sällskapet, står där och försäkrar alla andra om att man inte är någon ensam freak medan man febrilt försöker få tag på en coolare, populärare människa att vara med. Jag tycker verkligen illa om de personer som utnyttjar andra, det finns få situationer där man känner sig så dum som när man agerar Varamiespalvelu.

Nästa gång det här, eller något annat lika dumt, händer tänk då på en ljusröd kvinna vid namn Grynet. Hennes motto var "Ta ingen skit!" och det höll hon fast vid. Det gör jag med, i alla situationer. Om man inte säger ifrån, hur ska någon någonsin respektera en? Så, gott folk, stå på er och ta ingen skit!




Skriv gärna en rad vad ni tycker om min text, är också nyfiken på om ni håller med eller om ni har andra åsikter runt ämnet!