The End
Varför berättade ingen för mig hur mycket jag verkligen innerst inne har tyckt om den här klassen, vissa lärare, allt? Hat-kärlek är väl ordet jag söker, det är det jag har kännt för högstadiet hela tiden. Jag trodde aldrig att jag skulle gråta när vi sa hejdå i klassen men det gjorde jag i alla fall. Det är slut. Det är det enda jag kan tänka. Jag går inte längre på 9A.
Nu börjar nånting nytt.
Nu börjar nånting nytt.
Så va de me den saken
Jag hade på mig min finfina blommiga kjol idag när det var niornas version av the last supper. Det kanske inte var så festligt med middagen som jag tänkt, men det var ett bra slut i alla fall. Kändes bättre än om det hade varit en helt vanlig skoldag.
Då vart det bara vårfesten kvar. Det kommer att bli roligt och vemodigt. Mest vemodigt, vår klass fungerar ingen annanstans än i ett klassrum, och det är slut på det nu. Men det blir ju sommar och lov i alla fall. Inte fy skam det heller.
Jag kan inte förstå, hur jag än försöker, att det verkligen är slut. Lågstadiet måste man ju dras med så länge att när det äntligen blev någon förändring så var det ju bara skönt. Men nu, det kommer för snabbt. Eller för långsamt. Kan inte bestämma mig för om det är underbart eller hemskt att nian tar slut. Men slut tar den, imorgon, och det finns inget jag kan göra åt saken.
Mitt mål för morgondagen är att inte falla. Varken på scenen eller någon annanstans heller. Tack.
Good night you princes of Maine, you kings of New England
Jag ville bara meddela att jag är trött och glad, har inte gjort något för min presentation som ska hållas imorgon ISTÄLLET har jag gjort örhängen av kottar! Ordentliga tankebubblor och mera munderingar kommer att infinna sig snart, då livet eller jag har tråkigare än nu. Nu sova, ha de gött!
Världen är rätt liten ändå
Ibland är allt så otroligt och konstigt och fantastiskt underligt. Jag och Petra fick våran host-familj för Frankrikeresan för ett par veckor sen, Marie Marinelli stod det på den gula lappen. Och så idag får vi höra att en bekant har haft den samma familjen när hon var i Frankrike för tre år sen! Av alla familjer det finns att välja mellan råkar vi få just den samma. Enligt henne är Marie Marinelli en söt pensionär som lagar god mat, inte är så sträng med hemkomsttiderna och bor på ett vackert område i södra Frankrike. Det är ju alltid lite pirrigt med host-familjen, det kan ju vara riktiga galningar också (kanske inte men ändå). Och nu gick det ju hur bra som helst. Det kommer att bli så bäst, vi kommer att ha helt sjukt roligt där, jag och Petra. Åh. Måste jag verkligen skriva det självklara? J-a-g k-a-n i-n-t-e v-ä-n-t-a.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Gott o blandat
Nu är fotoväggen klar! Bilderna av den är inge vidare, inspiration och ork är slut, men here goes!
Före:
Efter:
Mycket finare påriktit än på bild, det var helt omöjligt att fota så att det inte skulle reflekteras ljus i glasen. Men nu är det klart! Wiii! Fotona är superfina i ramar, det gör så otroligt mycke när bilderna kommer i ramar, och helst med mycke kontraster. Och det bästa är att när ja kommit igång så kan jag fortsätta med fotona åt höger och kanske fylla hela det hörnet av rummet med foton! Men vi får se, för tillfället är jag nöjd med det här. Och fast det verkar som att det inte är så mycket jobb med fotona så tar det förvånansvärt lång tid att välja foton, prova i vilka ramar man vill ha vad och sen försöka få dem att passa ihop på väggen. Jag hade alla ramar på golvet en lång tid och flytta alltid runt på dem och försökte se hur dom va bäst, men sen tröttna jag och spika upp allttihopa på magkänsla. Jag tycker det blev bra, ville int alls ha det sådär i raka rader eller nåt utan bara hur som helst, jag tycker det ger mycke bättre känsla på någå sätt. Nu ska jag ännu sätta upp svartvita foton av mig och Petra på en annan vägg och sy gardinerna klara och så är projektet färdigt!
Eurovisionen kom ju igår. Jag blev faktiskt ganska besviken de här året. Hälften av bidragena var riktigt dåliga och när man väl kom till röstningen så var det ju nästan dom sämsta som fick mest röster! Exempelvis Grekland, nån britney-tuggumipop och så vann den nästan? Ryssland som vann var ju ändå helt okej men jag hade mycket hellre sett exempelvis Danmark, Norge, Island eller Sverige i toppen. Det är hemskt konstigt att det gick så dåligt för dem, spec Sverige. Men men, som sagt, är inte imponerad det här året. Tycker att nivån på låtarna blivit sämre år för år, och nuförtiden tycker jag att det är roligare att se på Sveriges Melodifestival än på den egentliga Eurovisionen. Även om det finns en viss charm och stämning i att se på Eurovisionen. Det är synd bara att det nästan blir parodi på sig själv när vissa av bidragen är så dåliga.
Om en dryg timme åker lillebror och pappa på fotbollsläger till Bulgarien, en vecka ska de vara där. Det ska egentligen bli riktigt roligt att bara vara mamma och jag här hemma.
Nu ska jag fortsätta med gardinerna så jag blir klar nångång!
(mindre än en vecka till vårfest!)
Före:
Efter:
Mycket finare påriktit än på bild, det var helt omöjligt att fota så att det inte skulle reflekteras ljus i glasen. Men nu är det klart! Wiii! Fotona är superfina i ramar, det gör så otroligt mycke när bilderna kommer i ramar, och helst med mycke kontraster. Och det bästa är att när ja kommit igång så kan jag fortsätta med fotona åt höger och kanske fylla hela det hörnet av rummet med foton! Men vi får se, för tillfället är jag nöjd med det här. Och fast det verkar som att det inte är så mycket jobb med fotona så tar det förvånansvärt lång tid att välja foton, prova i vilka ramar man vill ha vad och sen försöka få dem att passa ihop på väggen. Jag hade alla ramar på golvet en lång tid och flytta alltid runt på dem och försökte se hur dom va bäst, men sen tröttna jag och spika upp allttihopa på magkänsla. Jag tycker det blev bra, ville int alls ha det sådär i raka rader eller nåt utan bara hur som helst, jag tycker det ger mycke bättre känsla på någå sätt. Nu ska jag ännu sätta upp svartvita foton av mig och Petra på en annan vägg och sy gardinerna klara och så är projektet färdigt!
Eurovisionen kom ju igår. Jag blev faktiskt ganska besviken de här året. Hälften av bidragena var riktigt dåliga och när man väl kom till röstningen så var det ju nästan dom sämsta som fick mest röster! Exempelvis Grekland, nån britney-tuggumipop och så vann den nästan? Ryssland som vann var ju ändå helt okej men jag hade mycket hellre sett exempelvis Danmark, Norge, Island eller Sverige i toppen. Det är hemskt konstigt att det gick så dåligt för dem, spec Sverige. Men men, som sagt, är inte imponerad det här året. Tycker att nivån på låtarna blivit sämre år för år, och nuförtiden tycker jag att det är roligare att se på Sveriges Melodifestival än på den egentliga Eurovisionen. Även om det finns en viss charm och stämning i att se på Eurovisionen. Det är synd bara att det nästan blir parodi på sig själv när vissa av bidragen är så dåliga.
Om en dryg timme åker lillebror och pappa på fotbollsläger till Bulgarien, en vecka ska de vara där. Det ska egentligen bli riktigt roligt att bara vara mamma och jag här hemma.
Nu ska jag fortsätta med gardinerna så jag blir klar nångång!
(mindre än en vecka till vårfest!)
Shortyshort
Har haft massor att göra, sytt gardiner och fixat med fotoväggen, fortsättningsvis varit och städat och tömt i lägenheten, träffat kompisar och varit hos frissan och allt möjligt sen jag senast skrev. Har haft inspiration att skriva flera gånger men i och med bloggflytten så har jag inte kunnat logga in. Men nu!
Jag öppnade mailen för en stund sen och en kompis jag inte träffat på superlänge hade skickat ett långt och så underbart inside-roligt mail så man nästan får tårar i ögonen. Jag blev så glad!
Nu ska jag fortsätta med fotona, det är så roligt. Dom kommer att bli superfina på väggen. Bilder kommer bara det blir klart!
I hate people
Har sett flera människor med sådana skjortor och skulle själv vilja ha en sån. Enda nackdelen är ju faktumet att alla tror att man kommer att spränga skolan eller skjuta ihjäl en massa människor då. Eller skjuta sig själv. Eller något. Skulle jag tro. Anledningen till dessa känslor? Jo:
I torsdag eftermiddag satt tre alldeles översvallande ljuvliga ungar i bussen. Eller? Snorungar som troligtvis hade ätit några kilo lösgodis och i sockerrus låg på golvet och skrek. De var verkligen helt galna. Skrattade, skrek, åt kex, sprutade smulor ur munnen runt i hela bussen, skrek lite till. Kastade sig mot sätena och skrek ännu mer. I 45 minuter. Sedan när någon sa till åt dom, sa åt dem att sluta, så börja dom apa den personen istället och göra sig lustiga över dem. Varför respekterar inte barn äldre personer längre? Så är jag i alla fall uppfostrad, lärd att det kanske inte är en så bra idé att spruta kexsmulor i en gammal farbrors ansikte. Vad har hänt när ungarna blir sådär? Eller, om man ska se på saken ur en annan synvinkel, varför tycker jag inte att det är urljuvligt och att dom är så så så söta och det är ju sådär de är, dom är ju bara barn? Är det fel på mig när jag inte tycker att man borde få bete sig sådär? Att man inte borde bli ursäktad bara för att man är ett barn?
Nu ska jag gå från 7-åringar till 70-åringar. Gamla kärringar. Låt mig förklara hurudana tanter jag menar. Jag menar såna tanter som har sitt nyss färgade, korta hår i perfekta lockar. Som har matchande sportdräkt från Puma eller Nike. Som har sminkat sig för att gå ut och söka tidningen. Som har tappat bort sig själv somewhere down the road och det enda liv de för tillfället har är att spionera på andra. De här tanterna är nära besläktade till de där märkes-tanterna som går i Stockmann i stan, provar parfymer, tanterna som rynkar på näsan och som man riktigt ser på hur dom tänker "för kort kjol, för urringad skjorta, hemskt hår, vidriga skor, horribelt smink...................dagens ungdomar.........." när man går förbi.
Jag och mamma håller på och tömmer mormors och morfars gamla lägenhet. De bodde förr i ett radhus, och det är då alltså den lägenheten vi tömmer. I det radhusområdet har jag aldrig träffat en vänlig själ. Alla gamla tanter sitter i fönstrena och stirrar och vaktar varje steg man tar på det här området. De här samma tanterna som jag beskrev ovan står ute i sina Puma-dräkter och glor, exempelvis på barnen när de spelar sähly. De står där på sidan och vaktar. Vad skulle kunna hända? Deras perfekta lilla skruttiga begonia som finns under något jävla skynke kanske kunde få sig en törn?
Det bästa är att de här tanterna också vaktar hur mycket skräp man för i bolagets roskis. Som förövrigt aldrig töms eftersom alla i det där radhusbolaget är så snåla att dom bara går med på att betala för det puttefnuttigt minsta möjliga. Så när vi är där och städar smyger de här tanterna till roskishuset, kollar igenom alla roskisarna och sedan när vi är påväg hemåt kommer dom och kollar hur mycket rosk vi har satt i deras förbannade roskis. Och börjar skälla att man inte får sätta så mycket rosk i den där roskisen.
Lyssnar dom när man säger att man betalat skräpavgift i nie månader och inte fört en enda jävla soppåse dit under den tiden? Nej.
Är de tacksamma för att man inte kastar allt rosk i bolagets roskis, som man faktiskt skulle ha rätt till, utan också för bort en del? Nähä.
Har de någon respekt för att någons föräldrar och morföräldrar dött? Nej, inte det heller.
Det bästa var att eftersom vi sa emot deras jävla mummel om för mycket rosk så hämnades dom. Den bilplats som vi betalar för, där min mormors och morfars bil förr stod, fyllde de med virke som ska användas i bolagets kommande remont. Så när vi sedan skulle parkera där så gick det inte för platsen var full med skrot. Eftersom den tydligen för tillfälle används som förvaringsplats.
Det är ofattbart. Varför har människor så jävla, jävla, jävla mycke fel i huvu?
I hate people.
I torsdag eftermiddag satt tre alldeles översvallande ljuvliga ungar i bussen. Eller? Snorungar som troligtvis hade ätit några kilo lösgodis och i sockerrus låg på golvet och skrek. De var verkligen helt galna. Skrattade, skrek, åt kex, sprutade smulor ur munnen runt i hela bussen, skrek lite till. Kastade sig mot sätena och skrek ännu mer. I 45 minuter. Sedan när någon sa till åt dom, sa åt dem att sluta, så börja dom apa den personen istället och göra sig lustiga över dem. Varför respekterar inte barn äldre personer längre? Så är jag i alla fall uppfostrad, lärd att det kanske inte är en så bra idé att spruta kexsmulor i en gammal farbrors ansikte. Vad har hänt när ungarna blir sådär? Eller, om man ska se på saken ur en annan synvinkel, varför tycker jag inte att det är urljuvligt och att dom är så så så söta och det är ju sådär de är, dom är ju bara barn? Är det fel på mig när jag inte tycker att man borde få bete sig sådär? Att man inte borde bli ursäktad bara för att man är ett barn?
Nu ska jag gå från 7-åringar till 70-åringar. Gamla kärringar. Låt mig förklara hurudana tanter jag menar. Jag menar såna tanter som har sitt nyss färgade, korta hår i perfekta lockar. Som har matchande sportdräkt från Puma eller Nike. Som har sminkat sig för att gå ut och söka tidningen. Som har tappat bort sig själv somewhere down the road och det enda liv de för tillfället har är att spionera på andra. De här tanterna är nära besläktade till de där märkes-tanterna som går i Stockmann i stan, provar parfymer, tanterna som rynkar på näsan och som man riktigt ser på hur dom tänker "för kort kjol, för urringad skjorta, hemskt hår, vidriga skor, horribelt smink...................dagens ungdomar.........." när man går förbi.
Jag och mamma håller på och tömmer mormors och morfars gamla lägenhet. De bodde förr i ett radhus, och det är då alltså den lägenheten vi tömmer. I det radhusområdet har jag aldrig träffat en vänlig själ. Alla gamla tanter sitter i fönstrena och stirrar och vaktar varje steg man tar på det här området. De här samma tanterna som jag beskrev ovan står ute i sina Puma-dräkter och glor, exempelvis på barnen när de spelar sähly. De står där på sidan och vaktar. Vad skulle kunna hända? Deras perfekta lilla skruttiga begonia som finns under något jävla skynke kanske kunde få sig en törn?
Det bästa är att de här tanterna också vaktar hur mycket skräp man för i bolagets roskis. Som förövrigt aldrig töms eftersom alla i det där radhusbolaget är så snåla att dom bara går med på att betala för det puttefnuttigt minsta möjliga. Så när vi är där och städar smyger de här tanterna till roskishuset, kollar igenom alla roskisarna och sedan när vi är påväg hemåt kommer dom och kollar hur mycket rosk vi har satt i deras förbannade roskis. Och börjar skälla att man inte får sätta så mycket rosk i den där roskisen.
Lyssnar dom när man säger att man betalat skräpavgift i nie månader och inte fört en enda jävla soppåse dit under den tiden? Nej.
Är de tacksamma för att man inte kastar allt rosk i bolagets roskis, som man faktiskt skulle ha rätt till, utan också för bort en del? Nähä.
Har de någon respekt för att någons föräldrar och morföräldrar dött? Nej, inte det heller.
Det bästa var att eftersom vi sa emot deras jävla mummel om för mycket rosk så hämnades dom. Den bilplats som vi betalar för, där min mormors och morfars bil förr stod, fyllde de med virke som ska användas i bolagets kommande remont. Så när vi sedan skulle parkera där så gick det inte för platsen var full med skrot. Eftersom den tydligen för tillfälle används som förvaringsplats.
Det är ofattbart. Varför har människor så jävla, jävla, jävla mycke fel i huvu?
I hate people.
Ja ska bara...
Det blir alltid många "jag ska bara.."-inlägg och snurra i mitt huvve på kvällarna. Nu till exempel sku jag bara villa säga att klockan är tie, det är ljust ute och jag hör fåglarna sjunga genom mitt öppna fönster. Jag har inga mera prov eller förhör, no nothing kvar i skolan. Jag har glömt sommaren. Varje år precis den här samma tiden "herre gud de e sommarlov snart liiiiiiite vi blir sexor nästa år liiiiiiite vi blir äldst i skolan" och så kan man bara ändra det där sexor till sjuor, åttor, nior och för tillfället låter herre gudet som så att vi är ettor i gymnasiet när skolan börjar igen om vad det nu blir fyra månader kanske.
Det är alltid samma sak. Mitt i allt märker man att det är sommar. Och så är det så underbart att det inte går att förklara med ord. Fastän förra sommaren gjorde att jag tänkte att jag aldrig mera kan sätta orden underbar och sommar i samma mening. Men också det har kommit tillbaks. Inte helt kanske, men så smånigom.
Men det är så konstigt. Allting är så konstigt, varje gång jag sitter och funderar är det det jag kommer fram till. Hur det till exempel kan vara så att två människor som sitter bredvid varann kan uppfatta tiden helt olika. Ena har hur kul som helst och en halv timme känns som två minuter, medan den andra som sitter bredvid har urtråkigt och den ynka halvtimmen känns som att måsta sitta där halva dagen. Och ändå har det gått tretti minuter ur bådas liv fastän de känner det helt olika.
Nu just känns konceptet tid ganska ofattbart. Tre år. Tre år har jag varit där i högstadiet. Nu när det äntligen, äntligen tycks bli lite roligare, vi har det trevligare tillsammans och bråkar inte lika mycket i klassen, så tar det slut. Eller är det just därför? För att alla vet att det tar slut. Alla fösöker lite mera, vill int att de sista veckorna ska gå åt till onödigt tjafs, och det är därför vi har det kul. Eller är det som alltid, först när man förlorar något inser man vad man har haft?
I vilket fall som helst så förstår jag inte hur jag kan känna såhär olika, jag är både så ledsen och så glad ungefär hela tiden. Och inte bara av skolan utan av allt möjligt annat också. Det är så konstigt.
De nya sexorna var på besök idag. De såg lika rädda och småa ut som året innan dess, och året innan dess. Året innan dess var det vi. Jag undrar hur vi såg ut. Säkert helt på samma sätt. Och nu skulle vi vara de där tuffa niorna. Det kändes ganska så löjligt, just var det ju jag som stod där och fastän jag vet att jag är kilometervis från det jag som var på besöksdagen för fyra år sedan (fyra kan det stämma.. jo det gör det) känns det ändå som ingenting förändrats. Undrar om jag sitter där när jag är 90 år och fortfarande undrar när skolan ska börja. Typ.
Jag använder ganska mycket tid åt att fundera på alla möjliga livsviktiga pch mindre livsviktiga saker. Det jag mest funderar över för tillfället är just skolan, våran klass, skolan, tid, skolan, vänner, sommarlovet, skolan... Så det är förståeligt att det blir så många, långa, funderande inlägg över skolan.
Jag undrar om någon verkligen kan ha varit glad rakt igenom hela högstadiet. Eller lågstadiet. Men speciellt högstadiet. Ifall dom säger så, jag undrar om dom talar saningen. Finns det såna som alltid haft vänner och som aldrig haft något skit hemma. Säkert. Livet är orättvist. Eller så kanske de bara inte tar allting på så stort allvar.
Jag tror överhuvutaget att det är mitt problem. Jag tar saker på för stort allvar. Allting, alltid. jag vet inte riktigt varifrån det kommer. Jag blir lätt arg, förut blev jag också lätt sårad men numer finns det få saker som skulle såra mig. Men jag blir också lätt glad och skrattar lätt (troligtvis ganska så irriterande). Bättre det ändå än att vara monoton. Monoton skrivs det så? Enformig är i alla fall vad jag menar, ja, bättre att vara lite over-the-top än att alltid vara så lugn och jämn och normal hela tiden.
Normal är ett ord som inte borde finnas. Borde är också ett ord som heller inte gärna skulle behöva existera.
Det här inlägget blev en hel massa saker, konstigt och virrigt. Mina tankar. Är alltså konstiga och virriga. Men jag tror att jag har börjat använda bloggen lite mera i det syfte som jag först egentligen tänkte, att få skriva av sig. Problemet var att det var så många som sen kände till den att jag inte ville göra det. Men, men. De bryr sig knappast ändå. Och bryr de sig så bryr inte jag mig. Så då är ju allt bra och jag kan skriva vad jag vill.
Min poäng i hela det här inlägget var bara att skriva hur härligt det är med ljusa kvällar och fågelsång. Det kommer genast en hel hög med minnen till min hjärna den första ljusa kvällen. Det börjar kännas som sommarlov precis i den sekunden då man inser att klockan är tie och det ännu är ljus. Det är underbart.
Nu måst jag sova. Annars brukar jag alltid läsa igenom mina inlägg och ta bort de största missförstånden (är ganska pedantisk av mig) men nu får det vara. Nu ska jag sova. Imorgon börjar jag först tie och det är hur skönt som helst. Så ska jag stå hela dan på en sandplan och mäta tider? eller något liknande. Våran överentusiastiska lärare anmälde oss som frivilliga funktionärer. Inte äns skolmat får vi äta. Ja, ja. Imorgon försöker jag i alla fall ta kameran med och tvinga klassen på lite bilder så att det inte blir så att de ända bilderna av vår klass är stela vårfestbilder där alla ler fint. Sådant tycker vi inte om.
Jag undrar om någon orkat läsa hela allttihopa. Om du orkade, skriv gärna varför. Gonatt!
Det är alltid samma sak. Mitt i allt märker man att det är sommar. Och så är det så underbart att det inte går att förklara med ord. Fastän förra sommaren gjorde att jag tänkte att jag aldrig mera kan sätta orden underbar och sommar i samma mening. Men också det har kommit tillbaks. Inte helt kanske, men så smånigom.
Men det är så konstigt. Allting är så konstigt, varje gång jag sitter och funderar är det det jag kommer fram till. Hur det till exempel kan vara så att två människor som sitter bredvid varann kan uppfatta tiden helt olika. Ena har hur kul som helst och en halv timme känns som två minuter, medan den andra som sitter bredvid har urtråkigt och den ynka halvtimmen känns som att måsta sitta där halva dagen. Och ändå har det gått tretti minuter ur bådas liv fastän de känner det helt olika.
Nu just känns konceptet tid ganska ofattbart. Tre år. Tre år har jag varit där i högstadiet. Nu när det äntligen, äntligen tycks bli lite roligare, vi har det trevligare tillsammans och bråkar inte lika mycket i klassen, så tar det slut. Eller är det just därför? För att alla vet att det tar slut. Alla fösöker lite mera, vill int att de sista veckorna ska gå åt till onödigt tjafs, och det är därför vi har det kul. Eller är det som alltid, först när man förlorar något inser man vad man har haft?
I vilket fall som helst så förstår jag inte hur jag kan känna såhär olika, jag är både så ledsen och så glad ungefär hela tiden. Och inte bara av skolan utan av allt möjligt annat också. Det är så konstigt.
De nya sexorna var på besök idag. De såg lika rädda och småa ut som året innan dess, och året innan dess. Året innan dess var det vi. Jag undrar hur vi såg ut. Säkert helt på samma sätt. Och nu skulle vi vara de där tuffa niorna. Det kändes ganska så löjligt, just var det ju jag som stod där och fastän jag vet att jag är kilometervis från det jag som var på besöksdagen för fyra år sedan (fyra kan det stämma.. jo det gör det) känns det ändå som ingenting förändrats. Undrar om jag sitter där när jag är 90 år och fortfarande undrar när skolan ska börja. Typ.
Jag använder ganska mycket tid åt att fundera på alla möjliga livsviktiga pch mindre livsviktiga saker. Det jag mest funderar över för tillfället är just skolan, våran klass, skolan, tid, skolan, vänner, sommarlovet, skolan... Så det är förståeligt att det blir så många, långa, funderande inlägg över skolan.
Jag undrar om någon verkligen kan ha varit glad rakt igenom hela högstadiet. Eller lågstadiet. Men speciellt högstadiet. Ifall dom säger så, jag undrar om dom talar saningen. Finns det såna som alltid haft vänner och som aldrig haft något skit hemma. Säkert. Livet är orättvist. Eller så kanske de bara inte tar allting på så stort allvar.
Jag tror överhuvutaget att det är mitt problem. Jag tar saker på för stort allvar. Allting, alltid. jag vet inte riktigt varifrån det kommer. Jag blir lätt arg, förut blev jag också lätt sårad men numer finns det få saker som skulle såra mig. Men jag blir också lätt glad och skrattar lätt (troligtvis ganska så irriterande). Bättre det ändå än att vara monoton. Monoton skrivs det så? Enformig är i alla fall vad jag menar, ja, bättre att vara lite over-the-top än att alltid vara så lugn och jämn och normal hela tiden.
Normal är ett ord som inte borde finnas. Borde är också ett ord som heller inte gärna skulle behöva existera.
Det här inlägget blev en hel massa saker, konstigt och virrigt. Mina tankar. Är alltså konstiga och virriga. Men jag tror att jag har börjat använda bloggen lite mera i det syfte som jag först egentligen tänkte, att få skriva av sig. Problemet var att det var så många som sen kände till den att jag inte ville göra det. Men, men. De bryr sig knappast ändå. Och bryr de sig så bryr inte jag mig. Så då är ju allt bra och jag kan skriva vad jag vill.
Min poäng i hela det här inlägget var bara att skriva hur härligt det är med ljusa kvällar och fågelsång. Det kommer genast en hel hög med minnen till min hjärna den första ljusa kvällen. Det börjar kännas som sommarlov precis i den sekunden då man inser att klockan är tie och det ännu är ljus. Det är underbart.
Nu måst jag sova. Annars brukar jag alltid läsa igenom mina inlägg och ta bort de största missförstånden (är ganska pedantisk av mig) men nu får det vara. Nu ska jag sova. Imorgon börjar jag först tie och det är hur skönt som helst. Så ska jag stå hela dan på en sandplan och mäta tider? eller något liknande. Våran överentusiastiska lärare anmälde oss som frivilliga funktionärer. Inte äns skolmat får vi äta. Ja, ja. Imorgon försöker jag i alla fall ta kameran med och tvinga klassen på lite bilder så att det inte blir så att de ända bilderna av vår klass är stela vårfestbilder där alla ler fint. Sådant tycker vi inte om.
Jag undrar om någon orkat läsa hela allttihopa. Om du orkade, skriv gärna varför. Gonatt!
Minnen
Idag har jag försökt bestämma mej för vilka foton jag ska ha på min fotovägg som hoppeligen blir till under projektveckan. Det är svårt. Fotokonsten måste nog vara den bästa uppfinningen någonsin. Då jag bläddrar och söker bilder jag vill framkalla går jag igenom en hel hög bilder som inte på något sätt är fina, som "bara" är minnen. De bilderna är de bästa.
Idag var det matteprov och det krävdes blommig klänning och sidenros i håret för att överhuvudtaget villa gå till skolan (jämför med mitt tidigare inlägg där det enda jag ville var att gå till skolan, konstatera: aldrig är det bra). Så jag var finfin idag. Bilder blir det imorgon, jag för lat för det idag. Och så vill jag hellre fortsätta bläddra bland fotona.
De roligaste bilderna att titta på är från språkresan förra sommaren och från lägerskolan på hösten. Där det händer mycket, är många människor med och man ser lycklig ut. Det är nog sådana bilder jag ska ha på väggen. Minnen.
Nu: sova. Gonatt!
Idag var det matteprov och det krävdes blommig klänning och sidenros i håret för att överhuvudtaget villa gå till skolan (jämför med mitt tidigare inlägg där det enda jag ville var att gå till skolan, konstatera: aldrig är det bra). Så jag var finfin idag. Bilder blir det imorgon, jag för lat för det idag. Och så vill jag hellre fortsätta bläddra bland fotona.
De roligaste bilderna att titta på är från språkresan förra sommaren och från lägerskolan på hösten. Där det händer mycket, är många människor med och man ser lycklig ut. Det är nog sådana bilder jag ska ha på väggen. Minnen.
Nu: sova. Gonatt!
Nobody knows shit
Jag är invalidiserad. Min rygg har sagt upp kontraktet.
Igår efter en dag av shopping och extempore bio (What happens in Vegas) knakade min rygg till och det var bra att jag överhuvudtaget klarade mig hem efter det. Det tar sjukt att röra sig, jag äter värktabletter som godis och hasar mig fram som en zombie. Det sämsta är att jag så ville fara till skolan och nu tror jag inte att jag kan det. Men, jag har hittat en bekväm ställning i soffan då ryggen inte värker och nu sitter jag här med min laptop pch researchar New York. Det är nog inte så illa ändå. Snart, snart, New York!
Igår efter en dag av shopping och extempore bio (What happens in Vegas) knakade min rygg till och det var bra att jag överhuvudtaget klarade mig hem efter det. Det tar sjukt att röra sig, jag äter värktabletter som godis och hasar mig fram som en zombie. Det sämsta är att jag så ville fara till skolan och nu tror jag inte att jag kan det. Men, jag har hittat en bekväm ställning i soffan då ryggen inte värker och nu sitter jag här med min laptop pch researchar New York. Det är nog inte så illa ändå. Snart, snart, New York!
Huge
Det är så blommigt och grönt överallt. Petra och jag har fått våran hostfamily för sommaren i Frankrike (!!!!). Mrs Marie Marinelli. Det låter fint. Allt talar för att det blir sommar igen. Det känns som om allt går på pikakelaus (snabbspolning) och jag inte riktigt hänger med. När blev jag såhär gammal? När slutade lågstadiet? När började jag sjuan, åttan, nian? När, när, när. Nu är det bara tre veckor till New York. Tre veckor och några dagar.
Och skolan, skolan. Det kommer att bli ganska enformigt har på bloggen framöver för jag tror jag varje dag kommer att skriva "nu är det BARA 13,12,11,10,9... dagar tills skolan tar slut". Men det är så. Stort. Det är stort. Stort.
Jag kommer att tänka på en scen ur Friends där det hänt något som är för långt för att förklara och Joey och Phoebe talar om det (inte exakta repliker, men ni fattar):
Phoebe: Oh my God.
Joey: I know. This is... so big.
Phoebe: I know it's big, it's huge, it's bigger than huge. It's... what's bigger than huge?
Joey: This.
Situationskomiken i serien är otrolig. Bara så ni vet.
Imorgon ska jag till stan med Petra. Hoppeligen hitta en rock och så några små saker som behövs till rummet inför projektveckan. Jag tycker om att gå på stan. Det är som terapi. Alltid när det är fint väder önskar jag antingen att jag sku vara på stugan vid havet eller sen att jag sku bo i stan. Jag tycker så om att gå i centrum, njuta av solskenet, lyssna på pratet av borttappade turister, titta i butikerna, sitta på café med en kompis och tala. Och det ska jag få göra imorgon, wii!
Nu blir det tittning av någon film och så sova länge. Skönt.
The end of an era
Jag kommer ihåg när jag hatade högstadiet och tänkte att det är en hel evighet som jag måste gå där. Men så var det inte en hel evighet ändå. Evigheten tar slut. Om exakt 16 skoldagar. It's the end of an era.
Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
I will never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore
Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
I will never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore
Glad av ord
Jag är så full av inspiration och har så många idéer i min hjärna hela tiden. Jag måste skriva ner allt på gula lappar för att inte glömma, mitt rum är fullt av gula lappar. Förut skrev jag allt i ett häfte, men då blev det bortglömt ändå, så nu skriver jag gula lappar. Post-it-lappar. Ett fönster är fullt av dem. Varför fightas de alltid i filmer om vem som hittade på den lilla gula lappen med lim på baksidan? Kommer de någonsin fram till vem det var? Ett geni var den personen i alla fall.
Ibland vet jag inte vart jag ska göra av med en tanke om jag inte har en gul lapp. För jag vill komma ihåg allt, inte missa en bra diskussion eller tankegång som kunde ha startats av den lilla idéen som fanns i något hörn av hjärnan under en så kort tid.
På en av mina lappar står det "Glad av ord". Det ämnet tänker jag fortsätta med här. Jag blir glad av ord. Jag blir glad när jag hör någon tala ett bra språk, någon som kan många beskrivande ord och som kan formulera sig väl. Som inte kastar in svordomar hela tiden för att förstärka någonting den säger och som inte behöver låna ord ur ett annat språk medan den talar. Av sådana människor blir jag glad. Jag hoppas att jag en dag kan vara så.
När jag hör personer, ursprungligen helt finskspråkiga som lärt sig helt flytande svenska, som kan sådana svenska ord som inte jag kan. Också då blir jag glad.
Jag behöver knappast nämna att jag blir glad av böcker, det har jag redan skrivit så mycket om (eller lite i alla fall), men jag tänker göra det ändå. För var finns det väl mer ord än i böcker. Jag tycker om finurliga böcker, böcker som betyder nånting, som man kan diskutera och fortsätta tänka på länge efter att man läst klart. Med speciella ord och formuleringar som man måste fundera över för att förstå eller för att kunna tolka dem på något sätt. I lågstadie när vi skrev bokrecensioner och jag inte visste vad jag skulle skriva skrev jag alltid "Boken är välskriven", som motivering för varför jag tyckte så mycket om boken.
Jag undrar om det ligger något i det. Just nu läser jag Forrest Gump och den är allt annat än välskriven, så mycket engelsk slang att jag med nöd och näppe förstår mig på den. Ändå är den underbar, kanske just därför? Kanske "välskriven" sträcker sig längre än till att ha apostrofer på rätt ställe (det tänker jag i alla fall säga åt min lärare i franska), kanske det snarare betyder att man tänkt över sin text, sina ord. Det är det som är så bra med att skriva, man hinner tänka.
Tills morgondagens engelskatimme måste jag fundera över vilken bok jag tycker mest om och varför. Att fråga favoritböcker, favoritfilmer, favoritmusik utan att ge mig timmar med tid och kilometervis med rader på ett papper är att ta död på hela frågan. Man måste ju få förklara, motivera, argumentera för och emot sig själv. Om en person suttit och skrivit en bok i åratal kan man inte sammanfatta boken med några ord. Nej nej nej. Möjligtvis med ordet briljant eller mästerverk, men det är ju ingen motivering.
Tack och gonatt!
Ibland vet jag inte vart jag ska göra av med en tanke om jag inte har en gul lapp. För jag vill komma ihåg allt, inte missa en bra diskussion eller tankegång som kunde ha startats av den lilla idéen som fanns i något hörn av hjärnan under en så kort tid.
På en av mina lappar står det "Glad av ord". Det ämnet tänker jag fortsätta med här. Jag blir glad av ord. Jag blir glad när jag hör någon tala ett bra språk, någon som kan många beskrivande ord och som kan formulera sig väl. Som inte kastar in svordomar hela tiden för att förstärka någonting den säger och som inte behöver låna ord ur ett annat språk medan den talar. Av sådana människor blir jag glad. Jag hoppas att jag en dag kan vara så.
När jag hör personer, ursprungligen helt finskspråkiga som lärt sig helt flytande svenska, som kan sådana svenska ord som inte jag kan. Också då blir jag glad.
Jag behöver knappast nämna att jag blir glad av böcker, det har jag redan skrivit så mycket om (eller lite i alla fall), men jag tänker göra det ändå. För var finns det väl mer ord än i böcker. Jag tycker om finurliga böcker, böcker som betyder nånting, som man kan diskutera och fortsätta tänka på länge efter att man läst klart. Med speciella ord och formuleringar som man måste fundera över för att förstå eller för att kunna tolka dem på något sätt. I lågstadie när vi skrev bokrecensioner och jag inte visste vad jag skulle skriva skrev jag alltid "Boken är välskriven", som motivering för varför jag tyckte så mycket om boken.
Jag undrar om det ligger något i det. Just nu läser jag Forrest Gump och den är allt annat än välskriven, så mycket engelsk slang att jag med nöd och näppe förstår mig på den. Ändå är den underbar, kanske just därför? Kanske "välskriven" sträcker sig längre än till att ha apostrofer på rätt ställe (det tänker jag i alla fall säga åt min lärare i franska), kanske det snarare betyder att man tänkt över sin text, sina ord. Det är det som är så bra med att skriva, man hinner tänka.
Tills morgondagens engelskatimme måste jag fundera över vilken bok jag tycker mest om och varför. Att fråga favoritböcker, favoritfilmer, favoritmusik utan att ge mig timmar med tid och kilometervis med rader på ett papper är att ta död på hela frågan. Man måste ju få förklara, motivera, argumentera för och emot sig själv. Om en person suttit och skrivit en bok i åratal kan man inte sammanfatta boken med några ord. Nej nej nej. Möjligtvis med ordet briljant eller mästerverk, men det är ju ingen motivering.
Tack och gonatt!
Cerealkiller
Dagens många känslor och många frågor.
Ilska vad fan skulle jag gå och fastna i ett bussarmstöd och riva ett stort hål i min rock för?
Glädje jag har världens bästa vän och vi har världens roligaste bussresor hem med världens roligaste tankar. vad skulle jag göra utan dej?
Vemod idag gav jag upp min skåpnyckel till det skåp jag haft i tre år. kommer precis ihåg hur det var när vi fick dem, ska jag vara klichéig så känns det som om det var igår. tre år, vart tog ni vägen?
Förvåning i skolan såg jag skylten "Nior, ni har 19 dagar kvar". bara nitton, nitton?
Lycka förut såg jag bara allt som var dåligt hela tiden. nuförtiden ser jag bara allt som är bra. för det mesta i alla fall. allt från små saker som att jag inte måste göra en hög med läxor till imorgon, till stora och livsförändrande saker som att den här sommaren kommer att bli den bästa någonsin. behövs det någon fråga?
Vemod är den starkaste känslan idag. Och känslan av konstighet. Allt känns så konstigt. Och kanske lite sorgligt. Petra sa en superbra sak idag, att hon känner sig hemma i vår klass. Känner sig hemma. Det gör jag också. Det är synd att alla möjliga saker runtomkring har förstört en ganska stor del av hur bra vi (kunde ha) kommit överens i vår klass. Vi har inte alltid haft det så roligt (läs: oh. my. god. hur. kan. det. ha. varit. så. skit.) men ändå känner jag mig hemma i vår klass, som att man kan vara sig själv. Och fast det har varit skit (skit) ibland (ofta) så har vi också haft roligt. Ofta. Och igen, det är inte något speciellt jag kan peka på och säga att det här kommer jag att sakna. Det är allt. Alla. Känslan.
Så när det är vårfest (om nitton skoldagar) kommer jag att vara otroligt lycklig och otroligt ledsen. Så är det bara.
Ilska vad fan skulle jag gå och fastna i ett bussarmstöd och riva ett stort hål i min rock för?
Glädje jag har världens bästa vän och vi har världens roligaste bussresor hem med världens roligaste tankar. vad skulle jag göra utan dej?
Vemod idag gav jag upp min skåpnyckel till det skåp jag haft i tre år. kommer precis ihåg hur det var när vi fick dem, ska jag vara klichéig så känns det som om det var igår. tre år, vart tog ni vägen?
Förvåning i skolan såg jag skylten "Nior, ni har 19 dagar kvar". bara nitton, nitton?
Lycka förut såg jag bara allt som var dåligt hela tiden. nuförtiden ser jag bara allt som är bra. för det mesta i alla fall. allt från små saker som att jag inte måste göra en hög med läxor till imorgon, till stora och livsförändrande saker som att den här sommaren kommer att bli den bästa någonsin. behövs det någon fråga?
Vemod är den starkaste känslan idag. Och känslan av konstighet. Allt känns så konstigt. Och kanske lite sorgligt. Petra sa en superbra sak idag, att hon känner sig hemma i vår klass. Känner sig hemma. Det gör jag också. Det är synd att alla möjliga saker runtomkring har förstört en ganska stor del av hur bra vi (kunde ha) kommit överens i vår klass. Vi har inte alltid haft det så roligt (läs: oh. my. god. hur. kan. det. ha. varit. så. skit.) men ändå känner jag mig hemma i vår klass, som att man kan vara sig själv. Och fast det har varit skit (skit) ibland (ofta) så har vi också haft roligt. Ofta. Och igen, det är inte något speciellt jag kan peka på och säga att det här kommer jag att sakna. Det är allt. Alla. Känslan.
Så när det är vårfest (om nitton skoldagar) kommer jag att vara otroligt lycklig och otroligt ledsen. Så är det bara.
Maj
Jag har ett förslag. Då termometern överstiger tjugo grader är det ingen skola mer. Vem orkar läsa på franskaprov när det är så varmt och man istället kan...
...stå barfota på en grön gräsmatta?
...äta massor med supergod grillmat och glass till efterrätt?
...fota bild efter bild efter bild med underbara blommor?
...titta upp mot en klarblå himmel, känna kvällssolen värma och njutanjutanjuta i all evighet?
...stå barfota på en grön gräsmatta?
...äta massor med supergod grillmat och glass till efterrätt?
...fota bild efter bild efter bild med underbara blommor?
...titta upp mot en klarblå himmel, känna kvällssolen värma och njutanjutanjuta i all evighet?
Laptop!
Det här är det första inlägget jag skriver på min nya laptop (!!!!!!!!). Det är en Acer (nummer 5315, vad det nu sen betyder). Det känns bra, lite Sex and the City- feeling. Varning för överbloggeri.
Jag tycker massor om det här keyboardsystemet det är superlätt och snabbt att skriva med det. Åh åh åh. Perfekt, perfekt, jag älskar den fast den inte är röd (som jag egentligen skulle ha velat, men dom var ju så onödigt dyra. Måste vara en tråkmåns och inse att det kanske inte är värt tusen euro mer bara för att laptopen är röd).
Dagens dåliga saker: Har förgäves både igår (en kort stund på vägen hem) och idag (en lite längre kort stund på dagen) gått i butiker och försökt hitta 1. En vårrock och 2. En bolero (boleron behövs till min vårfestklänning). Ingetdera har jag hittat. Och så är det franskaprov på måndag. Helt s-k-i-t.
Dagens bra saker: När jag sökte efter vårrocken hittade jag istället en underbar blommig tunika på Zara som jag sen köpte. Den är helt fantastisk. Och så köpte jag tre filmer; Lost in Translation, A Fish called Wanda och Little miss Sunshine. Alla helt superbra filmer. Ikväll ska jag se A fish called Wanda.
Den bästa bra saken idag är ändå att det är så varmt att jag kan sitta ute i shorts, och blogga på laptopen! Underbart.
Sweet sixteen
Grattis jag! Det har varit en superhärlig dag. Nu är jag trött, det blev sent igår och har haft mycket program idag. Största delen av dagen tillbringades med Petra (och en galen turist stalker) på Sveaborg, vi hade så roligt!
Jag fick många fina ramar till min fotovägg, en skjorta från marimekko och löfte om en laptop! Vi ska köpa den på veckoslute.
Jag tycker så om vappen. Det är min favorithelg. Hoppas ni också haft jätteroligt!
