pleur

hohohihihehöööö sex stycken läsdagar kvar!

jag vill gärna ha en pausknapp. eller en spola framåtknapp. eller bakåt för den delen. eller ett stopp och ut med kasetten tills någon annan tid då jag hellre vill se hur det går. men inget play nu.

så gick en söndagkväll åter igen i bilen på sträckan från sibbo skogarna till ekenäset och tillbaka, med en milipojke mindre i bilen på vägen hem. det är bra för mig att köra, jag hinner tänka väldigt mycket på vägen och det är en massa saker som klarnar medan man skurrar framåt i duggregnet. en lång bit körde jag bakom en bil med registernumret OLO - 10 och så kändes det också. it's all goood. sommarlov för de flesta, för mig också riktigt snart, och en massa jävlaranamma och fan och hans mormor i bakluckan för den sista dryga veckan av spurtläsning. natt på er.

hur kom det att bli så att vi är generationen som fick för mycket alldeles för lätt och därför vill vi ha allting utan att göra något alls. alla problem blir oöverstigliga, det är för svårt att leva i varannan mening. ändå känner jag igen mig i att det ibland är alldeles för jobbigt och svårt. när blev det så? när blev vi dom som anser att man ska segla igenom livet, annars är det misslyckat. eller blev det så. får ångest och ledsamhet inte synas eller har vi gett dem en alldeles för stor plats. allting som kräver lite mer ansträngning är inte tungt och omöjligt. det kräver bara lite mera ansträngning, och så är det med det. får man vara så känslig att man inte klarar det? vem har rätt att vara det och vem ska kunna fixa allt på egen hand. är vi den generationen som inte kämpar överhuvudtaget eller är vi egentligen de som har kämpat mest av alla.