pleur

inga ord ingen ork och ingen vilja att skriva för tillfället

när jag var liten och ibland, väldigt sällan, måste gå de där fyra kilometrarna hem från skolan lekte jag alltid samma tankelek med mig själv. det kändes som en evigt lång väg från skolans svängdörr till trappan hemma och varje gång jag då gick ner för den där första backen funderade jag att tänk om jag redan skulle vara vid grannens postlåda. jag tänkte att tänk om jag bara kunde förflytta mig dit nu plopp sådär bara. men sedan började jag tänka på allt möjligt annat och satte ena foten framför den andra och innan jag visste ordet av så stack redan den där röda postlådan upp ur en snöhög. och sedan var det en hemskt liten bit kvar att gå. på något sätt gick det alltid hemskt snabbt, då det där med ena foten framför den andra började rulla på av sig själv.

nu ska jag ta en kopp kaffe i väntan på att det där rullandet sätter igång.