Min mini-kolumn som var i tidningen förra fredagen, tillsammans med min språkreseartikel.


Harry Potter vs. Amélie

Två somrar i början av juli har jag nervöst stått på flygfältet och spanat på nya ansikten omkring mig.
Jag har varit på väg på språkresa.

Sommaren 2007 fick jag leka Harry Potter bland universitet i Oxford, sommaren 2008 var jag Amélie på franska rivieran. Fastän båda resorna var språkkurser var de olika som bär.

Till England åkte jag för att pröva mina gränser. I efterhand är jag förvånad över att jag faktiskt vågade åka ensam. Jag bodde hos en familj i Abingdon, tillsammans med en italiensk, en spansk och en dansk tjej.
I dem och i den finska språkresegruppen hittade jag vänner som fortfarande är viktiga för mig, på sätt eller annat.
Hela språkresan till England var fantastisk, både i med- och motgångar. Jag klarade verkligen mig själv där, helt och hållet, vilket är en underbar känsla. I vår kursstad Oxford blev jag än mer kär i den äkta brittiska accenten, de röda telefonkioskerna, arkitekturen och stämningen bland universiteten. Dock gjorde den brittiska humorn inget intryck på mig, jag ska jobba på det.

Till Frankrike åkte jag med helt annan inställning än till England. Nu skulle jag få tillbringa tre veckor i medelhavsområdet! I tankarna fanns sol, långa sandstränder, det franska språket och äventyr tillsammans med min bästa kompis. Under resan blev vi om möjligt ännu bättre vänner och upplevelser fick vi gott om.
Upplevelser som innehåller allt från vad som kan hända då man bara ska äta pain au chocolat på närmsta café till hur det känns att stå i ett vattenfall och blicka ner över Nice. Framför allt annat fick vi tre fantastiska veckor tillsammans i la douce France, det ljuva Frankriket.

Att vara utomlands i flera veckor, uppleva ett land, en kultur, ett språk och sig själv på ett helt annat sätt än hemma gör språkresor till något helt otroligt. Känslan av att vara som hemma i ett främmande land är obetalbar. Får du chansen att åka, ta den.