pleur

thecherryblossomgirl har gift sig. för ett tag sedan redan faktiskt. men nu finns det bilder. och jag har absolut inget viktigt att säga utom att ni måste gå titta på dem. här http://www.thecherryblossomgirl.com/ . det är så otroligt fint att det nästan är äckligt. det är så otroligt fint att jag tror att hon hittar på. det är så otroligt fint att man inte äns kan vara avundsjuk utan bara blir glad. och det var nog det jag behövde just den här tisdagen som inget funkar som det borde.

nu behöver jag kaffe och sen behöver jag skriva.

Jag riskerar mitt liv för konsten och klättrar runt på den blivande balkongens grund.

Mina höstskor är högklackade men de är nog de bekvämaste skorna jag äger. Tröjan är ljusljusrosa och köpt i Frankrike, doften som ackompagnerar mig är trésor's in love, beskrivs fint som "a rose with a character" på flaskan. Det är lite som jag.

Lite som jag och lite som mina örhängen.

På veckoslutet har jag städat, jobbat nästan precis hela tiden, sytt vita tygkassar som snart ska tryckas, och äntligen äntligen äntligen fått tag på lite inspiration. Inspisen ska ni få se ikväll och idag är jag glad för jag kom igenom teoriprovet! Inssin om två veckor--jaiks.
Jag glömde en viktig punkt från förra inlägget. Den dagens finaste var en äldre herre som radade upp alla produkter med streckkoden MOT läsmaskinen så att jag inte behövde svänga på grejerna och leta reda på koden utan bara kunde dra dem rakt igenom. Kan det bli finare eller mer gentlemannamässigt? Jag tror inte det.

Idag har jag varit på jobb hela dagen. Dagens...

... bästa: en liten flicka och hennes mamma kommer fram till kassan. Flickan frågar vad det är mamman köpt och hon svarar mozzarellaost. Flickan konstaterar att hon tycker att det är äckligt. Mamman undrar då hur flickan kan veta det eftersom hon inte smakat. Flickan säger "jag tycker inte om pizza så då tycker jag inte om mozzarella heller". Mamman säger "men mozzarella töjer inte" och då säger flickan glatt att hon säkert tycker om det.

... pinsammaste: mormor med barnbarn i tidiga tonåren kommer till kassan. Kön är lång och dessutom står en hel hög människor nära kassan vid frukt- och grönsakdisken. Mormorn säger till pojken med hög röst "nå hur går det i högstadiet nu då, har du tittat på många flickor ren?". Alla skrattar och pojken vill dö.

... löjligaste: "kan du väga det här korvpaketet på grönsaksvågen, för det står att det ska vara 500 gram i det men det ser ju så litet ut". Hur mycket vägde det? 517 gram.

... mest korkade: en äldre dam drar sönder en godispåse då den fastnar någonstans när hon tar ner den från hyllan. Innehållet flyger iväg åt alla håll och damen konstaterar med hög röst "nu är det konstigt med nutidens ungdomar att de inte har bättre för sig än att göra hål i godispåsarna i matbutiken".

... random: sju stycken amerikaner, anmärkningsvärt i den relativt lilla matbutiken jag jobbar, köpte ätbart för närmare fyrahundra euro och skapade totalt kaos eftersom de stod vid kassan och packade i tjugo minuter. "Can you believe these Finnish beers they're so huuuuuge".

Det här veckoslutet har jag fyndat på loppis, träffat finaste mandi som jag fått abstinensbesvär av att vara utan, gjort några människor glada, träffat en ny men gammal bekantskap som jag hoppas och tror att kommer att bli en finfin vänskap, blivit varm i magen av att lyssna på fransmän som käbblar om priser på franska marknaden i Hfors, jobbat, läst skolmåsten, städat, planerat, anmält mig till danskurs, köpt en jättefin tygpåse med texten "moi j'ai le coeur qui jazz". Och för tillfället har jag det också, ett hjärta som jazzar.
Ni vet hur jazz är såndär musik man inte riktigt vet var man har, den är ganska all over the place, hög och låg, här och där, skön att jamma till men man kanske inte riktigt orka lyssna på det hela tiden, lycklig och vemodig och nostalgisk och lite allt möjligt. Så mitt hjärta jazzar, och min hjärna med för den delen.
Varken dator eller kamera eller något funkar ordentligt så det blir bara text en tid framöver tills jag får det ordnat. Sista varma sommarkramarna på er.

Jag hittade ett fint diadem på zara idag då jag strosade omkring på stan och fördrev tiden innan körlektionen. Bronsiga löv består det av. Första skoldagen är avklarad och idag fick jag ännu ett kryss i bilskolehäftet för att jag överlevt mig själv som förare i en timmes tid. Imorgon ska jag simma på håltimmen och så turar jag kvällen på matbutiken. Nu är jag något som kan kallas dödstrött, och eftersom jag slutar jobbet kvart över elva imorgon ska jag nog stupa i säng nu. Ovillig att göra alltför många misstag på min andra jobbdag på nya butiken.
Tio pluspoäng för den som kommer på vad det egentligen är jag försöker åstadkomma med min hand. Peace?

Sommaren tvåtusentie går mot sitt bittra slut. Imorgon börjar skolan, nu går det liksom inte att förtränga det mer. Vad ska man säga, det kommer att krävas väldigt mycket av kommande somrar för att slå denna. Å andra sidan planeras redan en europaroadtrip för sommaren tvåtusenelva, så det verkar lovande. Ifall hösten fortsätter ens hälften så fint som denna sommar kommer det att bli bra. Jag har sådana otroliga minnen från de senaste månaderna, inte minst ifrån Paris. Alla sommarminnen sparas i en egen liten ask i min hjärna och tas fram för dagdrömmar och senare för att pigga upp i novemberslasket. Sommaren 2010, some groovy shiet som Mandi skulle säga.

Klackskor, skrangliga stegar och posering i motljus krävdes för att knäppa bilden ovan.

Jag undrar om det finns fem stadier, eller hur många det nu är, i all sorg. Även i flytta-bort-från-hemmafrankrike sorg. För just nu är jag jävla arg. Inte längre förtvivlad och ledsen, gömt under en ganska normal yta, utan nu är det som om jag fortsatt vidare och blivit förbannat arg. Jag kom på det nyss. För varför fan kan det aldrig någonsin gå bra och varför kan ingenting någonsin sluta som det gör i filmerna och kan inte människor bara göra som man vill och varför måste man alltid välja och varför kan man inte få ALLT DET MAN VILL HA. Va va va varför kan man inte det! Det skulle vara så mycket trevligare då. JÄVLA SKIT. Jag blir helt galen. Boxningssäck tack.

Ibland måste jag bara hata min inspiration. Det är dessa gånger, då den infaller när ingen människa längre är vaken, då jag redan sovit alldeles för lite förra natten, då jag har en arbetsintervju imorgon. Då är det klart att jag plötsligt, efter att ha varit så trött att jag kunnat stupa i säng, blir klarvaken och tänker att jag måste skriva. Exakt just precis nu. Så då är det det jag gör. Jag skriver. Och alla andra sover.

Nu är det trettitre grader i skuggan. Som i Paris. Nästan så att man dör.
Mina loppissolglasögon är kanske de största jag någonsin sett.
Vi har låtit riva balkongen, så nu är jag tvungen att hitta ett nytt ställe för mina photoshoots.
Jag hade världens finaste natt igår med bästaste vännen och bästaste danssällskapet.

Armbandet med pärlor som nästan självlyser fick jag som avskedspresent av en fin fransyska och en stilig fransman.

Det här veckoslutet har varit det finaste sedan Paris. Fredag fest i lada med nya och gamla bekantskaper, dans och nattlig cykeltur hem genom urskogen. Lördag åter ut i natten och dans dans dans ända tills ljusen tändes vid fyra. Tåget gick sex och där emellan hann vi med nattmat och soluppgång. Hem hittade vi lite efter sju på morgonen. Den här sommaren kommer att gå till historien, som kanske den bästa någonsin.