hur kom det att bli så att vi är generationen som fick för mycket alldeles för lätt och därför vill vi ha allting utan att göra något alls. alla problem blir oöverstigliga, det är för svårt att leva i varannan mening. ändå känner jag igen mig i att det ibland är alldeles för jobbigt och svårt. när blev det så? när blev vi dom som anser att man ska segla igenom livet, annars är det misslyckat. eller blev det så. får ångest och ledsamhet inte synas eller har vi gett dem en alldeles för stor plats. allting som kräver lite mer ansträngning är inte tungt och omöjligt. det kräver bara lite mera ansträngning, och så är det med det. får man vara så känslig att man inte klarar det? vem har rätt att vara det och vem ska kunna fixa allt på egen hand. är vi den generationen som inte kämpar överhuvudtaget eller är vi egentligen de som har kämpat mest av alla.