Man behöver inte så väldans många vänner ifall de man har får en att framkalla sånahär leenden fastän allt annars känns lite hopplöst. Förra veckan på bryggan i skären brände jag min rygg, skrattade så att tårarna rann och glömde allt annat för en liten stund. Nu har solen slutat skina och igår låg en tegelsten av ledsamhet i min mage. Tur nog blev jag upphämtad på kvällen för prat och skratt med människor jag inte sett på väldigt lång tid.

Har ni inte sett Away we go vet ni vad ni gör denna molniga söndagseftermiddag!