Det blir alltid många "jag ska bara.."-inlägg och snurra i mitt huvve på kvällarna. Nu till exempel sku jag bara villa säga att klockan är tie, det är ljust ute och jag hör fåglarna sjunga genom mitt öppna fönster. Jag har inga mera prov eller förhör, no nothing kvar i skolan. Jag har glömt sommaren. Varje år precis den här samma tiden "herre gud de e sommarlov snart liiiiiiite vi blir sexor nästa år liiiiiiite vi blir äldst i skolan" och så kan man bara ändra det där sexor till sjuor, åttor, nior och för tillfället låter herre gudet som så att vi är ettor i gymnasiet när skolan börjar igen om vad det nu blir fyra månader kanske.
Det är alltid samma sak. Mitt i allt märker man att det är sommar. Och så är det så underbart att det inte går att förklara med ord. Fastän förra sommaren gjorde att jag tänkte att jag aldrig mera kan sätta orden underbar och sommar i samma mening. Men också det har kommit tillbaks. Inte helt kanske, men så smånigom.
Men det är så konstigt. Allting är så konstigt, varje gång jag sitter och funderar är det det jag kommer fram till. Hur det till exempel kan vara så att två människor som sitter bredvid varann kan uppfatta tiden helt olika. Ena har hur kul som helst och en halv timme känns som två minuter, medan den andra som sitter bredvid har urtråkigt och den ynka halvtimmen känns som att måsta sitta där halva dagen. Och ändå har det gått tretti minuter ur bådas liv fastän de känner det helt olika.
Nu just känns konceptet tid ganska ofattbart. Tre år. Tre år har jag varit där i högstadiet. Nu när det äntligen, äntligen tycks bli lite roligare, vi har det trevligare tillsammans och bråkar inte lika mycket i klassen, så tar det slut. Eller är det just därför? För att alla vet att det tar slut. Alla fösöker lite mera, vill int att de sista veckorna ska gå åt till onödigt tjafs, och det är därför vi har det kul. Eller är det som alltid, först när man förlorar något inser man vad man har haft?
I vilket fall som helst så förstår jag inte hur jag kan känna såhär olika, jag är både så ledsen och så glad ungefär hela tiden. Och inte bara av skolan utan av allt möjligt annat också. Det är så konstigt.
De nya sexorna var på besök idag. De såg lika rädda och småa ut som året innan dess, och året innan dess. Året innan dess var det vi. Jag undrar hur  vi såg ut. Säkert helt på samma sätt. Och nu skulle vi vara de där tuffa niorna. Det kändes ganska så löjligt, just var det ju jag som stod där och fastän jag vet att jag är kilometervis från det jag som var på besöksdagen för fyra år sedan (fyra kan det stämma.. jo det gör det) känns det ändå som ingenting förändrats. Undrar om jag sitter där när jag är 90 år och fortfarande undrar när skolan ska börja. Typ.
Jag använder ganska mycket tid åt att fundera på alla möjliga livsviktiga pch mindre livsviktiga saker. Det jag mest funderar över för tillfället är just skolan, våran klass, skolan, tid, skolan, vänner, sommarlovet, skolan... Så det är förståeligt att det blir så många, långa, funderande inlägg över skolan.
Jag undrar om någon verkligen kan ha varit glad rakt igenom hela högstadiet. Eller lågstadiet. Men speciellt högstadiet. Ifall dom säger så, jag undrar om dom talar saningen. Finns det såna som alltid haft vänner och som aldrig haft något skit hemma. Säkert. Livet är orättvist. Eller så kanske de bara inte tar allting på så stort allvar.
Jag tror överhuvutaget att det är mitt problem. Jag tar saker på för stort allvar. Allting, alltid. jag vet inte riktigt varifrån det kommer. Jag blir lätt arg, förut blev jag också lätt sårad men numer finns det få saker som skulle såra mig. Men jag blir också lätt glad och skrattar lätt (troligtvis ganska så irriterande). Bättre det ändå än att vara monoton. Monoton skrivs det så? Enformig är i alla fall vad jag menar, ja, bättre att vara lite over-the-top än att alltid vara så lugn och jämn och normal hela tiden.
Normal är ett ord som inte borde finnas. Borde är också ett ord som heller inte gärna skulle behöva existera. 
Det här inlägget blev en hel massa saker, konstigt och virrigt. Mina tankar. Är alltså konstiga och virriga. Men jag tror att jag har börjat använda bloggen lite mera i det syfte som jag först egentligen tänkte, att få skriva av sig. Problemet var att det var så många som sen kände till den att jag inte ville göra det. Men, men. De bryr sig knappast ändå. Och bryr de sig så bryr inte jag mig. Så då är ju allt bra och jag kan skriva vad jag vill. 
Min poäng i hela det här inlägget var bara att skriva hur härligt det är med ljusa kvällar och fågelsång. Det kommer genast en hel hög med minnen till min hjärna den första ljusa kvällen. Det börjar kännas som sommarlov precis i den sekunden då man inser att klockan är tie och det ännu är ljus. Det är underbart. 
Nu måst jag sova. Annars brukar jag alltid läsa igenom mina inlägg och ta bort de största missförstånden (är ganska pedantisk av mig) men nu får det vara. Nu ska jag sova. Imorgon börjar jag först tie och det är hur skönt som helst. Så ska jag stå hela dan på en sandplan och mäta tider? eller något liknande. Våran överentusiastiska lärare anmälde oss som frivilliga funktionärer. Inte äns skolmat får vi äta. Ja, ja. Imorgon försöker jag i alla fall ta kameran med och tvinga klassen på lite bilder så att det inte blir så att de ända bilderna av vår klass är stela vårfestbilder där alla ler fint. Sådant tycker vi inte om. 
Jag undrar om någon orkat läsa hela allttihopa. Om du orkade, skriv gärna varför. Gonatt!