Ladies, seamen, 12 o'clock!
Min nya stora kärlek är te. Mer specifikt är det blåbärste i koppar stora som simbassänger.
Idag är jag så glad att det varken finns början eller slut. Solen sken igen, vi skrattade mycket i skolan och hela dan har jag lyssnat på den mest fantastiska Håkan Hellström. Imorgon ska det vara mulet och blåsa och regna, men det behöver inte bli någon sämre dag för det. Jag ska ha min höstklänning för att pigga upp i mörkret och fortsätta lyssna på Håkan dagen lång.
I skolan imorgon är det textkompetensprovet som gäller och det sköna med det är att man inte kan öva. Däremot borde jag läsa till spanskaprovet som är på tordag. Jaamen jaamen.
Om någon vecka ska jag ha klart en text som för tillfället är döpt till green is the new black, den ska handla om vad man kan göra för att bli mer miljövänlig. Därtill ska höra en liten grej jag tänker göra i London, om vintage och second hand, bland annat ska jag fota och skriva om Beyond Retro. Det ska bli så kul att jobba med artiklarna! Jag har så mycket idéer hela tiden, till nya artiklar som jag vill skriva och kolumner jag vill tycka till i. Mitt huvud räcker inte till, så rummet mitt är fyllt med gula lappar med lim bakpå och kråkfötter frampå.
Skepp ohoj-byxorna mina är nya och rosetten jag bär kostade mig 40 cent på loppis. Det är ju något så otroligt att man kan få så fina saker så billigt. Jag är så glad över att jag får skriva artikeln om loppis för jag vill ju att fler människor ska förstå hur bra det är med secondhand! Så bra på alla möjliga olika sätt.
Vad mer har jag att säga en kväll som denna. Ingenting verkar det som. Drick mycket te för att överleva den regniga hösten.
Välkommen höst
Här är klänningen som fyndades i torsdags. Välkommen höst, jag har den perfekta klänningen. Så otroligt underbar är den. Lika underbar som Kajsa, kommentarerna hennes blir man ju så glad av att man får ont i magen:
"Jag blir så irriterad att de bloggar som uppmärksammas idag tillgör två kategorier. antingen de som a) är "alternativa" och alltså klär sig i svart, trasigt, gammalt, visar mycket hud, har trassligt hår, maskiga strumpbyxor och doc martens. eller b) är sockersöta, trendiga, rosenkindade flickor med vippiga MiuMiuaktiga kjolar och som vars högsta önskan är det som Vogue säger är it-plaggen för minuten.
När det är sådsna som DU, som har så mycket personlighet och karisma i det du ikläder dig som borde få credden. Det gör mig galen. galen!"
Söta Kajsa, du gjorde min dag!
p.s. min nya frisyr syns ju också på bilderna.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana
Idag har jag och Petra fyndat. Jag kom hem med ovanstående+en massa ramar (min fotovägg ska växa). Bättre bilder kommer en dag. Imorgon publiceras min första stora artikel. Det värsta och svåraste provet var idag och det gick faktiskt bra. Om jag inte missförstått något. Fyra prov kvar. Idag ska jag städa och slötitta på tv. Imorgon är en kort skoldag, slutar någongång vid tolv, vilket är superskönt. Jag har kort, platt och pannluggigt hår nu, förresten. På höstlovet ska jag till London och jag hoppas jag får skriva ett resereportage till tidningen därifrån.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket. På att en gång är ingen gång, två gånger är en vana. På att där fanns någons dotter, någons son, någons syster, bror, flickvän, pojkvän, barnbarn. Som inte finns längre. Och inga tysta minuter eller brinnande ljus kan göra något åt saken. Mindre än tie månader sedan förra gången är det samma kaotiska situation. Samma bilder i kvällstidningarna, samma människor som gråter i intervjuer, samma samma samma. Alla skyller på varandra, på vapen, på psykvård, på statsministern, på inrikesminister, på lagar och förbud. Varför gjorde ni inte det och det och det. Hur kunde det här hända. Igen. Jag har tänkt på hur liten och hjälplös man egentligen är. Jag har tänkt på hur de som var med om Jokela och kanske kommit över det klarar sig nu då allt kommer upp igen. På hur det är som en dålig film, på hur ofattbart det är. På att jag är så hemskt, hemskt ledsen för alla inblandades skull.
What's up?
What's up är att det är provvecka, denna och nästa. Ytterligare finns allehanda ordförhör och essäer som piggar upp vardagen, och så har jag artiklar att skriva klart. Inte mycket tid över för bloggen med andra ord. Om två veckor då proven är över ska det väl finnas mera tid. Jag älskar att det är så fint höstväder och bloggarna fylls med bilder på gula, orangea, röda, bruna löv och knallblå himmel upplyst av kvällssolen.
Idag var sista dagen mitt hår såg ut som det gör. Imorgon ska nånting hända, jag vet bara inte vad ännu.
Ha de bra!
Idag var sista dagen mitt hår såg ut som det gör. Imorgon ska nånting hända, jag vet bara inte vad ännu.
Ha de bra!
I'm feeling bleuuu
Den nya Marimekkokjolen! Det var kul att fota, så mycke tyg att fluffa och svänga hit och dit och göra passande galna miner till. Helblå var jag alltså här om dagen.
Nu ska det läsas. Comme d'habitude. Och skrivas artikel!
Det var en söt en som bjöd mig till Mamma Mia-musikalen på lördagkväll. Super ska det bli!
Bernie
Det är mitt i natten och jag kan inte för mitt liv få sömn. Då tänkte jag att jag bloggar och berättar allt möjligt istället.
Igår gick jag med mamma på stan och jag fick världens finaste kjol från Marimekko. Mörkblå och veckad till tusen. Imorgon ska jag bära den, så bilder kommer. Strumbyxor, svarta, bruna och randiga inhandlades också, tillsammans med en skiva, en hög med pocketböcker och en lång tröja ifrån Zara. Så åt vi kinamat och gick runt på stan i solsken och andades höstluften som jag älskar. Det var en superlyckad dag.
Idag. Boy, oh boy. Det blev ingen bio. Istället åkte vi till en kennel och tittad på St. Bernhardshundar. Länge har vi funderat på en kompis till Moses. Ingen ras, förutom boxern som för tillfället är ett omöjligt val, har kännts tillräckligt nära hjärtat.
Förren nu.
Bilderna blev nu vad de blev, jag koncentrerade mig mer på hundarna. Fem St. Bernhards hade hon. Det var något så otroligt! Vi ska ta en valp. Kullen föds på våren och går allt bra får vi krabaten hem ungefär två månader efter det. Åh! En stor hund igen, det ska bli underbart.
Igår gick jag med mamma på stan och jag fick världens finaste kjol från Marimekko. Mörkblå och veckad till tusen. Imorgon ska jag bära den, så bilder kommer. Strumbyxor, svarta, bruna och randiga inhandlades också, tillsammans med en skiva, en hög med pocketböcker och en lång tröja ifrån Zara. Så åt vi kinamat och gick runt på stan i solsken och andades höstluften som jag älskar. Det var en superlyckad dag.
Idag. Boy, oh boy. Det blev ingen bio. Istället åkte vi till en kennel och tittad på St. Bernhardshundar. Länge har vi funderat på en kompis till Moses. Ingen ras, förutom boxern som för tillfället är ett omöjligt val, har kännts tillräckligt nära hjärtat.
Förren nu.
Bilderna blev nu vad de blev, jag koncentrerade mig mer på hundarna. Fem St. Bernhards hade hon. Det var något så otroligt! Vi ska ta en valp. Kullen föds på våren och går allt bra får vi krabaten hem ungefär två månader efter det. Åh! En stor hund igen, det ska bli underbart.
Min första kolumn
Det var några söta som ville att jag här skulle sätta upp det jag skrev för tidningen. Då ska jag ju förstås göra det. Here goes!
Om att vara reserv
Varamiespalvelu är namnet på en firma som förmedlar arbetare till företag som snabbt behöver ersättare till exempel för någon som är sjuk. Det är också benämningen jag och min kompis använder ibland, då vi känner oss just precis som den firman. Som människor som används då det inte finns några bättre till hands.
Jag står med min kompis i skolkorridoren när en person, ofta en hon, flänger förbi och undrar med andan i halsen om vi sett någon av hennes kompisar. Vi svarar nej och väntar på att hon ska fortsätta sitt letande. Istället tittar hon oss upp och ner, suckar och ställer sig bredvid oss. Vi får duga tills hon får tag på någon bättre.
Det viktiga är avståndet personen ställde sig på. Det ska vara tillräckligt nära för att hon ska se ut som att hon visst har kompisar, men ändå tillräckligt långt borta för att hon, vid behov, kan låtsas om att inte alls känna oss.
Den här nästan obekanta personen står nu bredvid oss, spanar omkring sig och ringer runt till alla sina kompisar som kunde vara bättre umgänge än just vi. Sedan, när räddningen äntligen kommer och någon bättre kompis går förbi, då svänger det här oönskade sällskapet på klacken och sticker efter den bättre kompisen utan att ens säga hejdå.
Jag undrar vad det är som är så fruktansvärt hemskt med att vara ensam, så hemskt att man i skolkorridoren hellre står i pinsam tystnad med en främling än sitter för sig själv en stund? Man utnyttjar sällskapet, står där och försäkrar alla andra om att man inte är någon ensam freak medan man febrilt försöker få tag på en coolare, populärare människa att vara med. Jag tycker verkligen illa om de personer som utnyttjar andra, det finns få situationer där man känner sig så dum som när man agerar Varamiespalvelu.
Nästa gång det här, eller något annat lika dumt, händer tänk då på en ljusröd kvinna vid namn Grynet. Hennes motto var "Ta ingen skit!" och det höll hon fast vid. Det gör jag med, i alla situationer. Om man inte säger ifrån, hur ska någon någonsin respektera en? Så, gott folk, stå på er och ta ingen skit!
Skriv gärna en rad vad ni tycker om min text, är också nyfiken på om ni håller med eller om ni har andra åsikter runt ämnet!
I verkligheten och i tidningen
Så såg jag ut idag, i verkligheten och i tidningen! Sidan 26 i Borgåbladet, folks. Är lite stolt.
Idag ska det läsas till prov, läsas i nya Elle (precis lika viktit), börjas på ny artikel och drickas te. Så skönt att det är veckoslut! Imorgon till stan, i alla fall ska Marimekko och Akademen besökas. Jag bläddrade i Marimekkos broschyr och åh. Det är ju så underbart allttihop! Färgerna, mönstren, skärningarna och jag bara älskar. Jag hoppas jag har en påse ifrån Marimekko i handen då jag kommer hem imoron. På kvällen blir det housewarmingparty. På söndag bio. Känns super att ha något annat i planerna än skolarbete!
Trevlig fredag allihop!
Håhå jaja
Idag var det en söt en som sa att jag såg fransk ut. Då blev jag lite varm i magen, ävenom det bara krävs en basker.
Varje gång jag ser dendär sopborsten nere i hörnet på bilderna tänker jag att jag ska flytta den. Aldrig kommer jag ihåg det.
Jag har höstlov i öronen, och höstlöv fanns det också på marken idag.
Det är faktiskt över ett år sen jag började blogga! Håhå jaja.
Det är en bra dag idag. Jag har fått bra feedback på min kolumn och order om att skriva en artikel, jag har varit effektiv med både läxor och förebyggande provläsning, har börjat på en essä och det jag skrev gick som av sig själv. Nu funderar jag på att börja på den där artikeln. Jag funderar också över provveckan och över ett omöjligt antal franska oregelbundna verb i alla tänkbara former som ska läras utantill, så man kan dem som rinnande vatten då jag ringer mitt natten, säger våran lärare. Håhå jaja, säger jag igen. Men det är roligt, det är det verkligen. Jag älskar franska, måste medges, och läraren är den bästa jag någonsin haft. Det blir inte bättre än så.
Det regnar ute. Måste vara fjärde, femte, sjätte, sjunde dagen i rad. Känns det som i alla fall. Det bästa vädret är när det är kylig höst, solen skiner och lungorna fylls av kall och krispig luft så man riktigt känner det. Hoppas på sådant imorgon.
Ilskna tankar, prickig kjol
Häromdagen hörde jag en av de sorgligaste sakerna jag hört på länge. Det var en flicka (gymnasieålder) som sa att hon måste vara på ett visst sätt för att inte bli mobbad. Hon måste röka, ha likadana kläder, gester, miner, som alla andra för att inte sticka ut, för att inte vara konstig. Hon kan inte vara som hon var förut för att det inte skulle passa sig mera, i ny skola bland de nya, coolare, människorna.
Så börja jag fundera. Det farliga är att man verkligen blir lite hjärntvättad i skolan. Speciellt om man inte har vänner, om man är osäker. Om man ser ut som alla andra kanske man blir accepterad som en i gänget då?
Jag blir så, om jag ska uttrycka mig som min förre hissalärare, flyförbannad när jag hör att folk inte vågar vara sig själv för tänk vad skulle alla andra säga då! Åh. På sätt och vis förstår jag ju, varför skulle man välja att bli uttittad om man kan ha vanliga kläder och smälta in i väggen. Men varför vill man leka tapet? Om alla som vill ha speciella kläder hade dom på sig skulle ju inte problemet finnas. Då skulle alla ha speciella kläder!
Jag kan inte tro att det är så att alla de här farkkunhuppareläderrock-människorna verkligen vill gå med den uniformen hela tiden. Och jag menar, dom som verkligen vill det, varsågod, då finns det ju inget problem i världen! Om det är vad man trivs i. Men de som inte vill, som går med de kläderna för att de inte vågar ha sådana kläder de egentligen skulle vilja ha! Det är dom jag blir så ledsen över. Och jag fattar, man ska verkligen vara mycket modig för att våga ha "konstiga" kläder, men ändå!
Jag har alltid försökt ha speciella kläder, ibland går det över och jag ser lite smågalen ut, MEN hellre det ju! Då finns det iaf nån som vågar, och kanske plogar vägen för de som vågar mindre.
Det dummaste är fega pojkgäng som skriker saker efter en, men det är ju dom man inte ska bry sig om! Och fast jag själv vet det, blir jag ändå påverkad. Jag märker att genast när det finns sånadär småskitar nånstans börjar jag tänka på hur jag ser ut, hur mina kläder ser ut, på att varför tog jag inte något mindre färggrannt osv osv osv. Och då blir jag ju ännu mer arg när jag kommer på det!! För vem fan har rätt att säga vad andra ska ha för kläder på sig.
Det är därför bloggvärlden är så bra. Här finns människor, jo det finns faktiskt sådana ännu, som inte har på sig det alla andra bär. Och då blir jag inspirerad! Och får mera mod. Och vågar ha de outfits i skolan som jag förut bara skulle ha provat hemma men ändå inte tagit på mig för tänk vad alla andra skulle ha sagt då!
TOO MUCH IS NEVER ENOUGH!
Blomster
Kjolen jag började på förra söndagen fick jag klar först på torsdan, det tunna tyget ville inte lyda. Men klar blev den i alla fall och så här ser den ut!
Idag har jag räknat i över tre timmar. Vems smarta idé var det att ta långmatta?
Idag har jag räknat i över tre timmar. Vems smarta idé var det att ta långmatta?
Den franska romanen
Det milslånga inlägget om min och Petras språkresa till södra Frankrike har låtit vänta på sig lite, men jag tror att det är dags nu. Solen skiner, fönstret är öppet och det doftar höst. Igårkväll tittade vi på bilderna från Frankrike tillsammans med Petra och vi skrattade nästan så att tårarna rann, hur många minnen finns det inte i lite ynka färg på en fyrkant.
Vi bodde på sjunde våningen i ett höghus, detta är utsikten från vårt rums fönster. Det var som i en film när vår Madame visade oss rummet, slog upp fönsterluckorna och man såg hustak efter hustak, en gammal kyrka och medelhavet i bakgrunden. Madame var förresten världens sötaste, och visade sig sen vara en fantastisk kock.
Ovanför står vi under ett helt fantastiskt blomhav i Cannes.
Det var en tant på vår gata som ofta var ute och gick med sin gris. Jag måste ju sätta in en bild, vem skulle annars tro mig?
På väg till Monaco, högt, högt uppe, med Nizzas hamn nere mot höger.
Högklassigt WC (det enda som fanns!) i St. Tropez hamnområde. Yuk. Jag menar kolla sitsen!
I St. Tropez blåste det något.
På besök i Nice, där vi klättrade vad som kändes som flera mil uppåt i stekhetta. Utmattade skratt ses ovan. Det lönade sig ändå att klättra, utsikten var ju helt fantastisk och vi fick bilder som denna:
STS quality waiting time (den ska Pasi ha credit för).
Bilder som den ovan gör att jag får ont i magen för att det var så fantastiskt därborta.
Hundskit. Ö-v-e-r-a-l-l-t. Till och med uppe på stolpar, jag menar, hur? På vägen till skolan fanns det 37 stycken. Petra steg i crotte de chien två gånger. Och jag skrattade, men bara lite.
En outfitbild ska ni också få, såhär såg jag ut då vi var på Tour de Montagne och besökte St Paul de Vince, Gourdon och parfymstaden Grasse. Obs min bilväska! Den är helt underbar, köpt i Ventimiglia i Italien, ett ställe vi också besökte under våra tre veckor i södra Frankrike.
På stranden var vi förvånandsvärt lite, det fanns så mycket annat att göra, men förstås blev det besök dit också. Petra plockade stenar.
Jag saknar det varma vattnet, sanden mellan tårna, solen och vetskapen om att man ligger och guppar i medelhavet. Jag saknar inte maneten som brände mig.
Den sista kvällen och fest på privat sandstrand. Det är sent, sent på bilden och vi har den en timme långa promenaden hem framför oss.
Så himla, himla fint.
Mera bilder kommer, någon gång.
Vi bodde på sjunde våningen i ett höghus, detta är utsikten från vårt rums fönster. Det var som i en film när vår Madame visade oss rummet, slog upp fönsterluckorna och man såg hustak efter hustak, en gammal kyrka och medelhavet i bakgrunden. Madame var förresten världens sötaste, och visade sig sen vara en fantastisk kock.
Ovanför står vi under ett helt fantastiskt blomhav i Cannes.
Det var en tant på vår gata som ofta var ute och gick med sin gris. Jag måste ju sätta in en bild, vem skulle annars tro mig?
På väg till Monaco, högt, högt uppe, med Nizzas hamn nere mot höger.
Högklassigt WC (det enda som fanns!) i St. Tropez hamnområde. Yuk. Jag menar kolla sitsen!
I St. Tropez blåste det något.
På besök i Nice, där vi klättrade vad som kändes som flera mil uppåt i stekhetta. Utmattade skratt ses ovan. Det lönade sig ändå att klättra, utsikten var ju helt fantastisk och vi fick bilder som denna:
STS quality waiting time (den ska Pasi ha credit för).
Bilder som den ovan gör att jag får ont i magen för att det var så fantastiskt därborta.
Hundskit. Ö-v-e-r-a-l-l-t. Till och med uppe på stolpar, jag menar, hur? På vägen till skolan fanns det 37 stycken. Petra steg i crotte de chien två gånger. Och jag skrattade, men bara lite.
En outfitbild ska ni också få, såhär såg jag ut då vi var på Tour de Montagne och besökte St Paul de Vince, Gourdon och parfymstaden Grasse. Obs min bilväska! Den är helt underbar, köpt i Ventimiglia i Italien, ett ställe vi också besökte under våra tre veckor i södra Frankrike.
På stranden var vi förvånandsvärt lite, det fanns så mycket annat att göra, men förstås blev det besök dit också. Petra plockade stenar.
Jag saknar det varma vattnet, sanden mellan tårna, solen och vetskapen om att man ligger och guppar i medelhavet. Jag saknar inte maneten som brände mig.
Den sista kvällen och fest på privat sandstrand. Det är sent, sent på bilden och vi har den en timme långa promenaden hem framför oss.
Så himla, himla fint.
Mera bilder kommer, någon gång.
Spetskalas
Ända sedan jag såg ett visst spetskalas från H&M hos många bloggare ville jag ha en liknande klänning själv. I Frankrike, i bästaste butiken NafNaf, fann jag vad jag sökte. På rea!
Och titta, titta, idag gjorde jag till och med något med mitt hår! Något jag nästan kan kalla frisyr, en uppvippad pannlugg. Med röda skor och röda hjärtan i öronen.
Jag hoppas att jag hinner blogga lite mer idag, har så mycke jag vill skriva. Inte bara skriva utan visa också. Först måste jag skriva min första kolumn! Ska skicka in den idag för feedback och i början av nästa vecka ska den in helt och hållet. Om en vecka på fredag är jag i tidningen! Gulp.
Och titta, titta, idag gjorde jag till och med något med mitt hår! Något jag nästan kan kalla frisyr, en uppvippad pannlugg. Med röda skor och röda hjärtan i öronen.
Jag hoppas att jag hinner blogga lite mer idag, har så mycke jag vill skriva. Inte bara skriva utan visa också. Först måste jag skriva min första kolumn! Ska skicka in den idag för feedback och i början av nästa vecka ska den in helt och hållet. Om en vecka på fredag är jag i tidningen! Gulp.
