pleur

tänk hur mycket bättre man kan må tack vare några små ord trots att man mår illa som få efter att ha mosat i sig en halv kladdkaka på café. min och mandis diskussion gick ungefär såhär

jag: påriktigt de e så skit ja hatar att de ska va såhär

högst oppe på backen med kira på lördag. högst oppe på backen nästan hela veckoslutet. nu någonstans hemskt mycket lägre ner.

och hej igen, stora, skrämmande bloggvärlden.

hur var det nu igen man skulle göra det här? att vara jättejätteglad på fredag och jättejätteledsen på måndag och sedan försöka så gott det går där emellan. är det så man måste göra? finns det inget bättre sätt. och när det inte går?

det är snö på marken och lite lättare med det här levandet för en stund och jag funderar på att plocka bort lösenordet. för att skriva endast för sig själv, då ingen annan kan klicka in sig här, känns väl sist och slutligen lite tråkigt. fast bra också, som dagbok påriktigt, då jag inte är helt på det klara med vad jag egentligen vill att den här bloggen ska vara. 

jag tycker om att skriva för det känns som om allt det som snurrar i huvudet rinner ner i anteckningsboken eller på det rutiga pappret eller i blogginlägget då jag bara får ut det på något sätt. det är nog för det ändamålet den här bloggen måste finnas till. det blir för trångt i hjärnan annars.

nytt utseende på bloggen. det är svårt med html och färgkoder och height och margin om vart annat hit och dit. bilden tycker jag om i alla fall och det är finaste mandi som fotat mig på paipis åkrarna. texten kommer från lars winnerbäcks låt och det är något av det klokaste jag hört i hela mitt liv.