pleur

och favoritelefanterna som följer med ganska precis överallt.

Ni vet sådana där futtenutteputtit gulliga inlägg människor skriver om den som stulit deras hjärtan. Det de skriver om hans leende, om hans födelsemärken, om hår som lockar sig i nacken och om kyssar på fingertopparna. Förut trodde jag aldrig i världen på sådant, jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva något liknande, att jag skulle spy ljusröda fluffiga sockeröverdragna hjärtmjukisdjur innan det kunde hända.

Exakt likadant tänkte jag om inläggen om de olyckliga kärlekarna. Inläggen om att sitta och dagdrömma om något som ändå aldrig kommer att ske, om att önska att då telefonen piper är det just han, om att ha så ont i magen av längtan att det är svårt att andas.

Nu har min hjärna gjort helomvändning. För nu förstår jag. Det gick så att det var mina tio fingertoppar som blev kyssta. Det gick så att det är i min mage den största, tyngsta, svarta stenen av längtan lagt sig. Och jag kan inget göra åt saken, utom att vara överlycklig och förstörd av sorg samtidigt.

Man behöver inte så väldans många vänner ifall de man har får en att framkalla sånahär leenden fastän allt annars känns lite hopplöst. Förra veckan på bryggan i skären brände jag min rygg, skrattade så att tårarna rann och glömde allt annat för en liten stund. Nu har solen slutat skina och igår låg en tegelsten av ledsamhet i min mage. Tur nog blev jag upphämtad på kvällen för prat och skratt med människor jag inte sett på väldigt lång tid.

Har ni inte sett Away we go vet ni vad ni gör denna molniga söndagseftermiddag!

Jag dog då jag lämnade Frankrike. Det är en vecka sedan. Jag minns inte längre på vilken dag man brukar uppstå, men jag försöker varje dag. Återupplivning av bloggen, men mest ett försök till återupplivning av mig själv. 
Hej hej.  

Så var det en sak till. Igår köpte jag en skiva, jag valde en Belle&Sebastian då jag hört att det är feelgood-musik. Utan att mera tänka på saken tog jag deras nyaste skiva, och först då jag kom hem började jag fundera på titeln. The Life Pursuit. Det är väl det jag också ska göra, fortsätta livet. Så nu lyssnar jag på Another sunny day på repeat och ordnar i mitt klädskåp och träffar vänner och försöker komma på vad jag gjorde av mitt liv förut, innan Frankrike. Samtidigt som jag mentalt redan köpt flygbiljetter tillbaks...