Min första kolumn

Det var några söta som ville att jag här skulle sätta upp det jag skrev för tidningen. Då ska jag ju förstås göra det. Here goes!


Om att vara reserv


Varamiespalvelu är namnet på en firma som förmedlar arbetare till företag som snabbt behöver ersättare till exempel för någon som är sjuk. Det är också benämningen jag och min kompis använder ibland, då vi känner oss just precis som den firman. Som människor som används då det inte finns några bättre till hands.  


Jag står med min kompis i skolkorridoren när en person, ofta en hon, flänger förbi och undrar med andan i halsen om vi sett någon av hennes kompisar. Vi svarar nej och väntar på att hon ska fortsätta sitt letande. Istället tittar hon oss upp och ner, suckar och ställer sig bredvid oss. Vi får duga tills hon får tag på någon bättre.


Det viktiga är avståndet personen ställde sig på. Det ska vara tillräckligt nära för att hon ska se ut som att hon visst har kompisar, men ändå tillräckligt långt borta för att hon, vid behov, kan låtsas om att inte alls känna oss.


Den här nästan obekanta personen står nu bredvid oss, spanar omkring sig och ringer runt till alla sina kompisar som kunde vara bättre umgänge än just vi. Sedan, när räddningen äntligen kommer och någon bättre kompis går förbi, då svänger det här oönskade sällskapet på klacken och sticker efter den bättre kompisen utan att ens säga hejdå.


Jag undrar vad det är som är så fruktansvärt hemskt med att vara ensam, så hemskt att man i skolkorridoren hellre står i pinsam tystnad med en främling än sitter för sig själv en stund? Man utnyttjar sällskapet, står där och försäkrar alla andra om att man inte är någon ensam freak medan man febrilt försöker få tag på en coolare, populärare människa att vara med. Jag tycker verkligen illa om de personer som utnyttjar andra, det finns få situationer där man känner sig så dum som när man agerar Varamiespalvelu.


Nästa gång det här, eller något annat lika dumt, händer tänk då på en ljusröd kvinna vid namn Grynet. Hennes motto var "Ta ingen skit!" och det höll hon fast vid. Det gör jag med, i alla situationer. Om man inte säger ifrån, hur ska någon någonsin respektera en? Så, gott folk, stå på er och ta ingen skit!




Skriv gärna en rad vad ni tycker om min text, är också nyfiken på om ni håller med eller om ni har andra åsikter runt ämnet!


Kommentarer
Postat av: Nanó

Vilken bra första kolumn! känner igen mig i den. Jag minns hur det var på högstadiet, rätt ofta fick vår tjejgrupp agera reservvänner när någon tjej hade blivit utstött ur sin grupp. Det kändes rätt fånigt. Sen stod man där och hörde på medan den utstötta tjejen pratade skit om sina förra vänner. Det värsta var nog när vi fick kommentaren "ni är så himla smarta, varför är inte jag med er i stället? Ni är ju mycket smartare än x, y & z!". En vecka senare var hon tillbaka med sina gamla vänner.

Tänk hur fånig man kan vara i den åldern. Åh vad jag INTE vill tillbaka till den tiden. skönt att det inte är lika på gymnasiet.

2008-09-13 @ 19:51:03
URL: http://getnanoismed.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0