mökkihöperö kuittaa
på stugan hade jag skrivit ett inlägg med en massa fint om åskväder, plättstekning, butiksbåten och sommarlov. sedan tyckte internetet att jag hade fått min beskärda del av härligheten och sa kaputt. dit for min fina sommartext och inspirationen med den. idag har jag återvänt till civilisationen för några timmar, hälsat på hos antonia och kira, köpt mjölk och nu ska jag tillbaka ut till skären. hoppas ni har det bra!
random från senaste veckan
going to eknäääs! tisdagförmiddag
söndagmorgon 5.30 box city
onsdagnatt nångång runt två
kaffe med tjejer i ekenäs på tisdagdag
mammas megagoda sallad fredagkväll
roadtripoutfit och tandborstning tisdagmorgon!
min finaste lucil
Oslo&Utøya 22.7.2011
om siffran på 93 döda i Norge håller och alla offer i attentaten hade en mamma och en pappa någonstans innebär det att 186 föräldrar förlorade sitt barn på fredag. om de 93 offren i medeltal hade ett syskon har 93 personer förlorat sin syster eller bror. om hälften av de 93 människorna hade en pojkvän eller en flickvän betyder det att nästan 50 personer förlorat den de håller i handen på vägen till matbutiken. om dessa 93 liv i medeltal hade tre väldigt goda vänner har 279 människor förlorat den person de först ringer till och berättar att hon på busshållsplatsen äntligen gav sin nummer. om dessa 93 ytterligare hade två mor- eller farföräldrar kvar i livet betyder det att 186 mormors stickade ylletröjor idag saknar ägare. ihopräknat blir det knappa 800 personer. 800 personer vars hjärtan direkt har sjunkit som en sten för att kanske aldrig flyta opp till ytan igen. och då har jag varit väldigt sparsam. för många hade säkert fler än ett syskon, fler än tre goda vänner. alla har grannar, klasskamrater, ett lag de tränar ihop med, jobbkompisar och hobbygemenskaper. nätverket av personer som drabbas är oändligt. det känns ofattbart att en, eller några få, personer har tagit sig rätten att bestämma över och totalt förändra så otroligt många människors liv. deras beslut och agerande kommer aldrig att lämna de personerna som stod offren närmast. för att inte tala om de 93 ofullbordade liven som gick förlorade. 93 olevda evigheter. 93 första kyssar, studenter eller bröllopsdagar som aldrig kommer att äga rum. och känslan, häpnaden, vreden, tomheten, alla frågor, som händelser som det som skedde i Norge på fredag lämnar efter sig, det går inte äns att mäta i siffror. det känns helt overkligt. men mer verkligt än så här blir det inte: prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya
rosala-retreaten
igår åkte jag mycket spontant iväg till rosala, tre timmar i bil och en halvtimme i färja bort, och tillbringade ett idylliskt veckoslut på kiras lande. idylliskt med det största i:et ni kan hitta. vi hade så otroligt roligt när vi skumppa i båten till hangö, åkte sightseeing på öarna, gissade svar till duellen, matade fåren, simmade, badade bastu och roadtrippade hem tillbaka! det var så vackert att jag utan att överdriva fick tårar i ögonen och tänkte suomenkesäsuomenkesäsuomenkesä. detta måste göras om innan sommaren är slut.
en minut i frankrike
var ungefär vad det kändes som. i verkligheten var tidsrymden jag tillbringade där borta hela två veckor lång. här kommer mer eller mycket mindre skarpa ögonblick från resan, en del av alla de stunder jag önskar att jag hade fångat med kameran.
lucil och jag och shopping i lorient
cécile, moi, lucil
älskade väggen i lucils rum
nyköpta ringar
i tur och ordning kidnappade av francois
cécile och lucils mamma och lunch under parasolet i trädgården
kära
blomsteräng
lite för mycket zoom
premier baiser
lucil på klipporna vid hamnen
ett album en tjejkompis gjort, nedräckning av dagar tills hennes flickvän kommer hem
make sure to wear flowers in your hair
blås
för små äventyr krävs mycket mod och stora gummistövlar
jag och marion
bilderna är lite stora och lite små, hit och dit och har ingen början eller slut. men lite så kändes resan också, en massa jag ville hinna med, höger vänster upp ner, alla människor och ställen, och alla känslor från sådan glädje att se alla igen och känna känslan av att åter höra till hos dem, till att än en gång sitta och gråta på tåget på väg bort. jag är så glad över att ha gjort den här resan, att jag åkte i väg från första början förra året, och att jag fick fira lite sommarlov tillsammans med alla franskisar i år. nu ska jag sova ty en vakad natt på paris flygfält tynger ögonlocken mer än lovligt. hoppas ni har det bra!
