pleur

Ändrade planer och vi kom hem redan ikväll. Imorgon har jag frissa på morgonen och sedan åker jag in till stan för att skaffa saker inför resan. Sedan blir det bio med Lumturi och på kvällen åker vi ut till stugan igen. Summa sumarum, en superkulig dag väntar!
Jag kan inte fatta det, sex dagar kvar tills resan. Sex dagar är ingenting. Sen väntar tre veckor i Frankrike med två bästaste kompisar och jag kan inte fatta hur bäst det kommer att bli!



Måsungarna som vi huserade på taket en tid innan de flyttade vidare. Bild på äggen som kläcks och ett dygn senare av de nykläckta ungarna!

Nu sitter jag här ute på stugan, min egen laptop har inget nät men pappas jobbläppäre funkar bra. Nu har vi varit här ute i vad blir det tre, fyra nätter? Det finns inget bättre än att vara här ute. Det är ett som är säkert.
Igår badade jag för första gången, 8 grader visade termometern i vattnet! Kallt. Det har i princip regnat ända sen vi kom ut, men idag tittar solen fram lite ibland! Fast det är lika roligt när det regnar, sitta inne och spela kort och spel och läsa och öva franska inför resan och baka kaka och allt. Det är ungefär det jag gjort. Plus massor med mat och sovasovasova. När regnet hållit upp har vi varit ute och grillat och spelat boll med lillebror. Vi ska säkert grilla ikväll också bara det inte börjar regna igen.
När vi kom ut såg vi att en mås hade bo på vårat tak, jag gick upp och titta och där fanns tre ägg varav ett höll på att kläckas! Man kunde ju inte vara där för mamman kunde ju inte komma till boet då men igår var jag uppe och kollade igen och då fanns där två nykläckta ungar. Så underbara. Vet inte vart det tredje ägget tog vägen, här fanns kråkor som kretsa runt boet och det kan hända att dom tog ett ägg eller en av ungarna. Usch. Men på de andra fick jag superfina bilder!
Det finns inga ord för hur skönt det är att inte behöva tänka på nånting alls. Fast jag tycker om att planera och organisera och skriva listor så är det underbart att inte ha något att skriva listor om, inga måsten att göra. Bara höra på vågorna och gå barfota på berget och sitta på en sten med fötterna i havet och kasta smörgås och bara göra såna saker som man vill göra.
Jag är säkert här ute tills en dag före vi ska åka till Frankrike, mer eller mindre, så det blir inte mycket bloggande på hela sommaren har jag konstaterat. Jag och Petra befinner ju oss sedan på rivieran inte mindre än tre veckor! Åh.
Nu ska jag fortsätta att göra ingenting. Och för tillfället kan livet inte bli bättre än såhär.

På grund av att jag bytte ut min bokhylla (jag fick mormors och morfars gamla istället) har jag städat en massa och idag bestämde jag mig för att äntligen gå igenom en låda där jag sparat massor av brev. De flesta är från lågstadietiden och jag fick både skratta och nästan gråta när jag läste dem.
För det första kan jag inte förstå att vi skrivit så många brev. Vi var säkert brevvänner nästan alla flickor i klassen och vi skicka massor av brev utan någon som helst mening. Bara för att. I de flesta breven står inget viktigt och det märks att de är skrivna i all hast, bara för att man måste. För det andra kan jag inte förstå hur vi betedde oss som vi gjorde, jag och de flesta andra av flickorna i lågstadieklassen.
Det viktigaste var att deklarera vem som var ens bästis, och denna någon bytte ganska ofta om jag förstår mitt lågstadie-jag rätt. Mest förvånad blev jag över hur otroligt elaka vi var mot varann, hur mycket vi talade illa om varann, hur många missförstånd det blev och hur lite man redde upp olika saker. Hur dödsallvarligt allting var. Nu, efteråt, kan man ju tycka att allttihopa var fånigt och löjligt, men jag minns fortfarande hur ledsen jag var ibland och det är varken nånting fånigt eller löjligt med det.
Och att det verkligen var så viktigt att ha den där skjortan eller att ha stjärnor fastlimmade runt ögonen. Det kommer fram om och om igen. Det fanns ingen som visade att det inte var viktigt. Det fanns ingen som förstod eller förklarade, inte heller någon som ville, vågade vara den som var annorlunda. Länge trodde jag att det vara bara just sådär på det där ena sättet man kunde se ut och vara för att räknas som bra, för att duga. Det är ju för sorgligt.
Men jag tror att allt mest berodde på att jag egentligen inte hade någon riktig kompis under många år i lågstadiet. Ingen som stod breve och sa "ja just de" oberoende hur dumma saker man kläckte ur sig. Säkert berodde det också på att jag var hemskt dålig på den där jargongen som många andra lärt sig genom stora släkter och mycket käbbel, jag hade aldrig några bra svar på tal och jag visste aldrig vad jag skulle säga.
Jag satt mycket och läste på rasterna, det kommer jag ihåg. Men redan då hade jag samma logik som nu, hellre ensam än med någon jag inte vill vara med.
Det är konstigt hur mycket man ändrar och hur mycket starkare man blir. Att man lär sig vilka människor som är bra för en och vilka som inte är det. Och till slut går allting, precis allting, mycket bättre när man har en riktig vän som står bakom en och säger "ja just de".

En pytteliten del av nu-jag fanns i alla fall redan i lågstadiet. Det här häftet hittade jag också när jag städade, signerat Katarina 7 år:


Det första jag har skrivit och limmat in är det här:

Jag vaknade just. Allvarligt. Klockan halv tre. Jag somnade halv elva. Jag har sovit sexton timmar. Jag trodde på riktigt att klockan var fel. Men, jag känner mig pigg för första gången sen resan, varje morgon sen vi kom hem har det varit nånting att göra FAST det är sommarlov. Men nu har jag fått sova ut i alla fall. Och tydligen behövdes det, jag är ännu helt upp och ner efter resan. Ja, ja.
Mera NY bilder kommer, kommer.

Over and out.

Edit: Det kommer att dyka upp outfits och klädköp och allt vad det heter här på bloggen, men nu just är det fullt upp med bokhyllsbyte och städning i mitt rum. När jag bläddrar lite tillbaks här på bloggen märker jag att det verkligen inte har suttit högt på någon prioriteringslista att posta outfits och skriva långa tankebubblor här. Men det ska ändra, för jag tycker verkligen om att göra det. Allt det kommer, kommer det med. Promise.

Det är så jäkla konstigt (som allt annat in the magical land called Manhattan) att se Frihetsgudinnan i horisonten. Det är som att hon alltid finns någonstans, med på ett hörn, då man tittar ut mot havet. Som en skyddsängel. Och hon är mäktig. Verkligen. Jag vill skriva mer men hittar inga passliga ord.
Jag tror hon talar själv.






Alltid (nästan alltid) när jag ska fota nånting viktigt är det dimmigt. Jag är säker på att någon orsakar detta på flit.

Mera Statue of Liberty hittar du hos Aenigma.

Nu är jag tillbaks, och det känns lika konstigt som alltid att komma hem igen. Manhattan var otroligt. Vi såg och besökte alla "måsten", gick på musikaler, åt massor med god mat, köpte så mycket kläder att kapsäcken knappt gick fast och njöt av 40 graders fuktig hetta, tornadovindar, ösregn och åska. Vädret var verkligen i en klass för sig.

Första dagen, Empire State Building och min nya enbenta vän.

Danföredan handlar allt som oftast inte om dan före julafton för mig. Det handlar om danföreresa-dan. Vilket är oräkneligt många gånger bättre än dan för julafton. Och idag är det danföredan.

Igår var en mycket lyckad dag. På alla sätt. Första dagen på sommarlovet, jag åkte in till stan tiiiidigt och gick i butikerna just när de hade öppnat. Det är så skönt att gå i butiker, speciellt när det inte är så mycket människor. Hittade en massa saker, både behövliga och ganska så obehövliga. Finfina cityshorts från Zara och en totalt ljuvlig blommig klänning från Indiska kom med hem, bland lite annat smått och gott. Nästan allt ska följa med på resan så outfitbilder blir tagna i New York! (!!!!!!!!!!!!!!!!!). 
När det blev tid över eftersom jag skulle få skjuss hem köpte jag en fylld baguette (supergott! soltorkade tomater, melon, rucola, chevre, namnamnam. värt en totalt hutlöst överpris) och franska Elle och satt en timme på ett mysigt café. Det var superskönt. Att sitta ensam där och läsa och tänka. Ibland är det just vad man behöver.
På hemvägen överraskade jag Lumturi på hennes sommarjobb! Och när jag väl kom hem städade jag. Länge. Och skrev listor. Listor är bland det bästa man kan skriva. Listor på vad man ska göra, vad man ska läsa, vad man ska PACKA...

Och idag är det en ännu bättre dag. För idag är det danföredan.

Igår efter vårfesten åkte vi ut och åt med mamma, det var somrigt och fint. Godaste efterrätten!

På kvällen var det superroligt, träffas med några kompisar, prata och äta och fira och verkligen känna att nu blev det sommarlov. Det var på sätt och vis ett mini-avsked, alla går lite skilda väger under sommaren, på resor och sommarjobb på olika ställen. I alla fall under juni-månad. Nästa gång vi alla ses är säkert efter midsommarn. Och i juli ska ju jag och Petra till Frankrike! Jag har egentligen inte fattat det ännu, att det är sommarlov och bara en månad kvar till avfärd mot Juan-les-Pins! Jag är säkert ännu påväg till skolan på måndagen. Ännu mindre har jag fattat att det bara är tre dagar tills vi åker till New York! Åh, åh, åh.
Idag ska jag städa och imorgon kanske jag åker till stan och letar efter bekväma cityshorts att ha på resan sen. Japp, japp.