jag vill blogga om en massa saker, men jag tycker att det är så tråkigt med inlägg utan bilder, och eftersom jag inte kan fixa fotona här ute på stugan blir det alldeles för lite bloggat. men jag saknar det! en enda sak på listan över ting att se fram emot i höst: mer bloggtid (jaja, och kläderna lite också). förövrigt är det plättar och blåbär och båtturer och solning och bastu och simning och nätter i stan och en massa superfina människor som tar upp min tid sen ett par veckor tillbaka. åh så det har varit en galen och konstig och fin sommar! och den är inte över än.

jag har nyss läst slut 'extremt högt och otroligt nära' av jonathan safran foer. det är en av de finaste och mest speciella böcker jag läst på väldigt länge. foer skriver om oscar, en pojke på tio år som har tunga skor för att han förlorat sin pappa i attentatet mot tvillingtornen i new york. genom hela boken följer läsaren oscars jakt på ett lås, ett lås som öppnas av en nyckel som oscar hittat i sin pappas rum. delar av boken består av brev från oscars farmor, brev från oscars farfar, historier oscars pappa berättat för oscar innan olyckan. jag älskar att följa de olika personernas tankevärldar. jag älskar faktumet att man inte riktigt alltid förstår hur funderingarna hänger ihop. jag älskar att texten i boken består av olika stora fonter, att den ibland har röda cirklar runt vissa ord, att den är fylld av svartvita bilder.  jag älskar att läsa om oscars idéer och jag känner oroväckande stor samhörighet med den här lilla killen. "när det gäller armbandet som mamma hade på begravningen, så hade jag gjort det genom att förvandla pappas sista röstmeddelande till morsekod, och jag använde himmelsblå pärlor för tystnad, rödbruna pärlor för pauser mellan bokstäver, violetta pärlor för pauser mellan ord, och långa och korta avstånd mellan pärlorna för långa och korta signaler, som kallas för pip, tror jag, eller något sådant.  pappa skulle ha vetat det." "tänk om det fanns en apparat som kände igen alla som man kände? så att när en ambulans kom körande på gatorna kunde den ha en skylt på taket som blinkade OROA DIG INTE! OROA DIG INTE! om den sjuka personens apparat inte fick kontakt med apparaten hos någon han kände i närheten" ... "och kanske att man kunde rangordna personerna man kände efter hur mycket man älskar dem, så att om apparaten hos personen i ambulansen fick kontakt med apparaten hos den personen han älskade allra mest, eller den person som älskade honom allra mest, och personen i ambulansen var riktigt svårt skadad, och kanske till och med på väg att dö, så kunde ambulansen blinka FARVÄL! JAG ÄLSKAR DIG! FARVÄL! JAG ÄLSKAR DIG!" " 'eftersom du är epidemiolog', sa jag, 'visste du att 70% av allt hushållsdamm består av mänskliga hudrester?' 'nej', sa hon, 'det visste jag inte'. 'jag är amatörepidemieolog.' 'det är inte så många.' 'nej. och jag utförde ett rätt fascinerande experiment en gång där jag sa åt Feliz att spara allt damm från ett år i vår lägenhet i en sopsäck åt mig. sedan vägde jag den. den vägde 50,8 kilo. sedan räknade jag ut att 70% av 50,8 kilo är 35,5 kilo. jag väger 34 kilo, 35 när jag är genomblöt. det bevisar egentligen ingenting, men det är konstigt. " "pojken bad flickan säga 'jag älskar dig' i sin konservburk, utan någon ytterligare förklaring. och hon bad inte om någon heller, eller sa 'vad löjligt' eller 'vi är för unga för kärlek', hon låtsades inte äns säga 'jag älskar dig' bara för att han bad om det. istället sa hon: 'jag älskar dig'. orden gick igenom jojon,dockan, dagboken, halsbandet, lapptäcket, födelsedagspresenten, harpan, tepåsen, tennisracketen, sömmen i fållen på den kjol han en vacker dag skulle ha dragit av henne. pojken satte ett lock på sin burk, tog bort snöret och ställde upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob. naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. men det räckte för honom att veta att det fanns där."

på stugan hade jag skrivit ett inlägg med en massa fint om åskväder, plättstekning, butiksbåten och sommarlov. sedan tyckte internetet att jag hade fått min beskärda del av härligheten och sa kaputt. dit for min fina sommartext och inspirationen med den. idag har jag återvänt till civilisationen för några timmar, hälsat på hos antonia och kira, köpt mjölk och nu ska jag tillbaka ut till skären. hoppas ni har det bra!

om siffran på 93 döda i Norge håller och alla offer i attentaten hade en mamma och en pappa någonstans innebär det att 186 föräldrar förlorade sitt barn på fredag. om de 93 offren i medeltal hade ett syskon har 93 personer förlorat sin syster eller bror. om hälften av de 93 människorna hade en pojkvän eller en flickvän betyder det att nästan 50 personer förlorat den de håller i handen på vägen till matbutiken. om dessa 93 liv i medeltal hade tre väldigt goda vänner har 279 människor förlorat den person de först ringer till och berättar att hon på busshållsplatsen äntligen gav sin nummer. om dessa 93 ytterligare hade två mor- eller farföräldrar kvar i livet betyder det att 186 mormors stickade ylletröjor idag saknar ägare. ihopräknat blir det knappa 800 personer. 800 personer vars hjärtan direkt har sjunkit som en sten för att kanske aldrig flyta opp till ytan igen. och då har jag varit väldigt sparsam. för många hade säkert fler än ett syskon, fler än tre goda vänner. alla har grannar, klasskamrater, ett lag de tränar ihop med, jobbkompisar och hobbygemenskaper. nätverket av personer som drabbas är oändligt. det känns ofattbart att en, eller några få, personer har tagit sig rätten att bestämma över och totalt förändra så otroligt många människors liv. deras beslut och agerande kommer aldrig att lämna de personerna som stod offren närmast. för att inte tala om de 93 ofullbordade liven som gick förlorade. 93 olevda evigheter. 93 första kyssar, studenter eller bröllopsdagar som aldrig kommer att äga rum. och känslan, häpnaden, vreden, tomheten, alla frågor, som händelser som det som skedde i Norge på fredag lämnar efter sig, det går inte äns att mäta i siffror. det känns helt overkligt. men mer verkligt än så här blir det inte: prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya

då sitter jag och klipper fina bilder ur tidningar hela natten.

jag vill skriva en massa saker. som att jag vill allt och ingenting på en gång. som att hur kan det vara så svårt fast det egentligen är så lätt. som att varför får det bli så fel när man vill så väl. som att varför måste det gå så som man inte ville, och ändå visste man inte vad det var från första början. jag vill skriva utan att kunna säga något, och egentligen har jag själv heller ingen aning om vad orden betyder.

jag skrev ett litet inlägg med en massa tankar. då jag tryckte publicera slutade tekniken samarbeta och allt bara försvann. fast ibland kanske det är bättre så. i alla fall ville jag bara säga att världen snurrar på, kanske lite för fort för tillfället, och imorgon åker jag och mamma och lillebror till island. ska bli spännande och superroligt! kommer tillbaka på midsommarafton, hoppas ni har en fin vecka ju. kram.

p.s. nu ska jag rymma till harry potters värld, som av någon underlig anledning alltid är trösterik, även om saker och ting egentligen inte är på tok. började igår läsa från början, underbart.

på min dimission bar jag röd långklänning utan ärmar. det betyder att min tatuering syntes väldigt bra och blev det ämne, direkt efter studentexamensresultaten, som diskuterades mest under dagens lopp. de flesta som var inbjudna på dimissionskaffe var familjebekanta, alla väldigt väluppfostrade, världsvana och på alla sätt trevliga människor. jag har försökt komma på något som skulle vara likvärdigt med en tatuering, och kommit fram till att allt annat, vad det nu än kan vara, aldrig skulle ha kommit att bli lika kommenterat som tatueringen. 

det är som om en tatuering ger en liten frizon för människor att kläcka ur sig lite vad de vill. gästerna skulle aldrig någonsin ha sagt något om vare sig en konstig klänning, för höga klackar, om ett galet färgat hår, jag vet inte, vad som helst med utseendet som skulle ha kunnat vara speciellt. de skulle inte ha sagt någonting men diskuterat det i bilen på vägen till nästa kalas och himlat med ögonen. det är jag ganska så säker på.

men just faktumet att det var en tatuering gjorde att allt det de annars hade sagt i bilen på väg bort nu istället sades vid matbordet ute på terassen medan jag satt bredvid. jag fick hundrafjorton stycken undrande blickar, varför? det frågades hur i all världen jag ska göra på mitt bröllop eftersom tatuering ju kommer att synas då? det talades om en läkare som en av min pappas bekanta hade gått till, som hade en alldeles fruktansvärd ring i näsan, inte kommer jag väl att skaffa mig en sådan? spridda skratt.

det är möjligt att jag är väldigt naiv och inte förstår det de här människorna alldeles uppenbart har förstått. att jag kommer att ångra mej, att jag kommer att undra vad i all världen det var för en fix idée att föreviga några koordinater på min arm, att jag kommer att undersöka laserborttagningsmetoder om några år. kanske jag inte förstår, och de, med många fler år på nacken vet så väldigt mycket bättre.

eller så är det så att det är de, de som inte förstår.

jag är så sorgligt dålig på att hålla kameran rak, det får jag även höra på en filmsnutt ifrån fredan med tjejerna och det är så sant, så sant. ni vet hur film ofta blir roligare när man sätter musik till? men denna, den skulle verkligen ha klarat sig bra utan. här kommer en skakig, svart långfilm om en kväll förra veckan. en kväll och en natt som var så varm att det ända man behövde var kjol och t-skjorta, rosévin ur ljusröd pafflåda och en liten men väldigt bra grupp av vackraste tjejerna. vi var inte i finland utan någonstans långt borta och samtidigt som stan var full med folk var vi de enda människorna i hela världen, så tycker jag det kändes. på ett så bra sätt.

vilken skön känsla det är att ha gjort sitt bästa och inte kunna göra en millimeter, eller en uns, eller äns ett litet korn mer. kanske det går vägen med provet, troligtvis inte, men i såna fall vet jag så mycket bättre hur jag ska tackla det nästa år. i natt ska jag pyssla med bästa fredagskvällsfilmen och imorgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv. underbart.

imorgon har jag inträdesprovet och får min vana trogen inte sömn. vet ni vad jag funderar över? jo. varför är det så att det i pantteri-karkkipåsar finns en del svarta karkkin som är hårda och andra som är mjuka? det skulle vara bättre ifall det inte fanns av de hårda överhuvudtaget, de är inte alls lika goda. någon som vet?

jag hoppas på bra frågor imorgon, på sådant som jag kan. hoppas, hoppas, hoppas.

världens mest random natt. solen skiner, fåglarna kvittrar och jag kom hem för femton minuter sedan. vi hälsade på hos ida i hennes nya lägenhet, drack vin ur fancy-glas, åkte ut på stan och gick en ordentlig baarirundi som slutade med att vi dansade helt ensamma på cirkus dansgolv, jag fick tala franska för första gången på alldeles för länge, vi träffade en massa mer eller mindre konstiga personer, jag glömde min hamburgare i idas kylskåp och taxikusken vägrade sätta på sig säkerhetsbälte. detta ska så bli film!

eftersom det genast blir lite (eller väldigt mycket) sådär jag-vill-oxå-ha-eget-känsla då man hälsar på hos någon som flyttat vill jag visa några fina bilder på hem och rum och sånt jag skulle vilja bo i. dom här är nyssupplockade från weheartit.

jag är hemskt ledsen att det enda jag talar om stup i kvarten är inträdesprovet. men ni - och framför allt annat jag - kan trösta er med att det bara är en vecka kvar. nästa veckas onsdag gäller det, och så har jag en hel sommar framför mej. åhejåhå!

retentionsrätt och servitut och härskande fastighet och återtagandeförbehåll... men åååååh vem fan bryr sig?

aijo. jag. det är jag som ska bryr mig.

vi börjar med alien-look-a-like hos frissan klockan fem på morgonen och dagens första ros, förflyttar oss till skolan där kockmössorna tas emot och alla blir utburna utan större bekymmer, ett litet paket hemma och inte en enda filmsnutt då gästerna var på plats, bilfärd till sibbo centrum och bussresa in till stan, champagne på kampens torg och en massa vita mössor, bilder ifrån natten för det var för svart för att filma, någon snutt från strapatser mellan diverse uteställen och så det sista utanför allas vår kära mcdonalds just innan det börjar ljusna och vi tar oss hem. det var en fantastisk dag och en pepp utan like, och en kväll som även den var bra med ändå mest bara helkonstig rakt igenom.

just nu försöker jag att inte låta en stor knöl av ångest och illamående bygga sig alltför stor i magen. ibland är allt bara för mycket fast det egentligen inte är det alls. jag vet inte. måste försöka orka till inträdesprovet i alla fall så jag sen kan få nån rätsida på världen. hoppas ni har en bättre tisdagskväll ju.

det känns som att allt börjar vara färdigt inför festligheterna då till och med bajamajan står på bakgården och väntar sig gäster. åh herregud så ska man gå och bli student imorgon då! hjälp.