På grund av att jag bytte ut min bokhylla (jag fick mormors och morfars gamla istället) har jag städat en massa och idag bestämde jag mig för att äntligen gå igenom en låda där jag sparat massor av brev. De flesta är från lågstadietiden och jag fick både skratta och nästan gråta när jag läste dem.
För det första kan jag inte förstå att vi skrivit så många brev. Vi var säkert brevvänner nästan alla flickor i klassen och vi skicka massor av brev utan någon som helst mening. Bara för att. I de flesta breven står inget viktigt och det märks att de är skrivna i all hast, bara för att man måste. För det andra kan jag inte förstå hur vi betedde oss som vi gjorde, jag och de flesta andra av flickorna i lågstadieklassen.
Det viktigaste var att deklarera vem som var ens bästis, och denna någon bytte ganska ofta om jag förstår mitt lågstadie-jag rätt. Mest förvånad blev jag över hur otroligt elaka vi var mot varann, hur mycket vi talade illa om varann, hur många missförstånd det blev och hur lite man redde upp olika saker. Hur dödsallvarligt allting var. Nu, efteråt, kan man ju tycka att allttihopa var fånigt och löjligt, men jag minns fortfarande hur ledsen jag var ibland och det är varken nånting fånigt eller löjligt med det.
Och att det verkligen var så viktigt att ha den där skjortan eller att ha stjärnor fastlimmade runt ögonen. Det kommer fram om och om igen. Det fanns ingen som visade att det inte var viktigt. Det fanns ingen som förstod eller förklarade, inte heller någon som ville, vågade vara den som var annorlunda. Länge trodde jag att det vara bara just sådär på det där ena sättet man kunde se ut och vara för att räknas som bra, för att duga. Det är ju för sorgligt.
Men jag tror att allt mest berodde på att jag egentligen inte hade någon riktig kompis under många år i lågstadiet. Ingen som stod breve och sa "ja just de" oberoende hur dumma saker man kläckte ur sig. Säkert berodde det också på att jag var hemskt dålig på den där jargongen som många andra lärt sig genom stora släkter och mycket käbbel, jag hade aldrig några bra svar på tal och jag visste aldrig vad jag skulle säga.
Jag satt mycket och läste på rasterna, det kommer jag ihåg. Men redan då hade jag samma logik som nu, hellre ensam än med någon jag inte vill vara med.
Det är konstigt hur mycket man ändrar och hur mycket starkare man blir. Att man lär sig vilka människor som är bra för en och vilka som inte är det. Och till slut går allting, precis allting, mycket bättre när man har en riktig vän som står bakom en och säger "ja just de".

En pytteliten del av nu-jag fanns i alla fall redan i lågstadiet. Det här häftet hittade jag också när jag städade, signerat Katarina 7 år:


Det första jag har skrivit och limmat in är det här: