det är snö på marken och lite lättare med det här levandet för en stund och jag funderar på att plocka bort lösenordet. för att skriva endast för sig själv, då ingen annan kan klicka in sig här, känns väl sist och slutligen lite tråkigt. fast bra också, som dagbok påriktigt, då jag inte är helt på det klara med vad jag egentligen vill att den här bloggen ska vara. 

jag tycker om att skriva för det känns som om allt det som snurrar i huvudet rinner ner i anteckningsboken eller på det rutiga pappret eller i blogginlägget då jag bara får ut det på något sätt. det är nog för det ändamålet den här bloggen måste finnas till. det blir för trångt i hjärnan annars.

nytt utseende på bloggen. det är svårt med html och färgkoder och height och margin om vart annat hit och dit. bilden tycker jag om i alla fall och det är finaste mandi som fotat mig på paipis åkrarna. texten kommer från lars winnerbäcks låt och det är något av det klokaste jag hört i hela mitt liv.