jag tänker att tie dagar befinner sig i världens ände. eller lite längre bort än månen om man mäter med ögonmått.

för det enda jag har lust med nu är en fräknig pojke som doftar jens och lite kokos och som säger vet du vi e nog ganska konstiga.



och då är det inte mer än drygt två dygn sedan jag sa hejdå med en mycket liten röst men desto större ögon. voij hajoo med det.