Ni vet sådana där futtenutteputtit gulliga inlägg människor skriver om den som stulit deras hjärtan. Det de skriver om hans leende, om hans födelsemärken, om hår som lockar sig i nacken och om kyssar på fingertopparna. Förut trodde jag aldrig i världen på sådant, jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva något liknande, att jag skulle spy ljusröda fluffiga sockeröverdragna hjärtmjukisdjur innan det kunde hända.

Exakt likadant tänkte jag om inläggen om de olyckliga kärlekarna. Inläggen om att sitta och dagdrömma om något som ändå aldrig kommer att ske, om att önska att då telefonen piper är det just han, om att ha så ont i magen av längtan att det är svårt att andas.

Nu har min hjärna gjort helomvändning. För nu förstår jag. Det gick så att det var mina tio fingertoppar som blev kyssta. Det gick så att det är i min mage den största, tyngsta, svarta stenen av längtan lagt sig. Och jag kan inget göra åt saken, utom att vara överlycklig och förstörd av sorg samtidigt.