jag har dåligt samvete då jag åker till farmor för att jag inte är hemma, blir jag hemma har jag dåligt samvete för att jag inte hälsar på farmor, väl hos farmor har jag dåligt samvete för att jag inte stannar längre än jag stannar, för att hinna åka till butiker för att köpa en födelsedagspresent jag glömt att köpa och därmed har dåligt samvete över. sådär i allmännhet har jag dåligt samvete för att jag aldrig får till stånd en träff med min gumor eller kaffe med en vän jag ser alldeles för sällan och för att jag så sällan går ut med hundarna och för att jag inte gör allt kompisarna frågar mig att komma med och göra. det känns som att ingenting någonsin räcker till för man borde vara överallt hela tiden för att inte göra någon besviken. och 

ja, och vadå, egentligen

ibland blir det tungt. speciellt då både hjärna och kropp är nedsövda av höstflunssan som tycks ha klarat av att fånga även mig.