Tiden borde vara arkiverad olika för alla, någon människas dygn skulle vara 30 timmar, någons 15, beroende på hur mycket man har att göra. Men systemet borde vara uppbyggt på att alla ändå är på samma tid men att man på något sätt får plus-tid för det man verkligen vill göra. Som att skriva blogg, som att skriva brev till sina vänner, som att ordna sina kläder in i sitt nya klädskåp, som att ta det lugnt och leva. Istället för att helahelahela tiden ha något man måste göra. Ex: Idag har jag varit barnvakt hela dagen, okej, mitt eget val och det är superroligt och jag får pengar av det. Men jag är ändå nånstans och jobbar. Undertiden som Alice sov (världens gulligaste franska 2-åring; way to practise mina franskakunskaper!) läste jag som en dåre till finska prov.
Jag har ett prov på månda, ett till tisdag, och så har jag ett musikprojekt (igen vafan e d med den där läraren!) och två bokrecensioner. Det känns bara att det är för mycket. Mitt problem är att jag kräver för mycket av mig själv, jag menar, gör man sitt bästa så borde det räcka. Nej, gör man  sitt bästa så räcker det. Trycket att man måste vara bra på allt är ganska starkt. Det dummaste är att speciellt de där bokrecensionerna skulle jag vilja göra bra, med eftertanke och god tid för jag tycker verkligen om att skriva såna, men när det är så mycket på en gång.
Och egentligen ska jag inte gnälla, jag skulle inte behöva göra bokrecensionerna nu, de är först till om en vecka men sen har vi igen nya prov och jag skulle vilja få dem undan så att jag inte behöver använda tid till dem på höstlovet! Då ska jag på kryssning och sen ska jag träffa kompisar och bara njuta. Nå, det löser sig på något sätt, det gör det alltid.
Jag kände mej som världens gladaste imorse. Jag var sen, cyklade för full fart nerför våran backe, vinden isade i mitt ansikte, solen sken för fulla muggar, min halsduk flög bakom mig och jag bara skrattade högt för mig själv. Sometimes life is wonderful.