lässal
jag blir så glad över människorna i lässalen. över en flicka med de finska juriböckerna (som är betydligt värre än mina) som alltid sitter på samma ställe och för var dag har mindre kvar att läsa på den tjockaste av böcker. över en man som alltid sitter med läderrocken på, med piercing i näsan och läser i vad som ser ut att vara inträdeslitteratur till medi. totalt koncentrerat, lyfter inte huvudet, rör inte en min. jag blir så glad över hur knäpptyst de flesta rör sig i den där lässalen, krumbuktar sig i omöjliga vinklar för att inte stöta till stolen och föra oljud då de stiger upp, hur alla respekterar varandras behov att koncentrera sig. jag funderar över hur många livsöden som avgörs i den där gråa lässalen i itis. jag blir så glad av alla som kämpar och inte ger upp, som sitter där när jag kommer och sitter kvar då jag går. det får mig att kämpa ännu lite mer! jag beundrar och värdesätter den där driven, motivationen, viljan, väldigt mycket. jaksaa jaksaa painaa painaa, klart det ska gå det här!
nu just
en vecka tonårstid kvar
läsa läsa läsa
vappenpepp !
lady gaga-biljetter
6134 timmar
första Kitöutfärden
solsken
svarta hålets upphörande
scrollade tillbaka i bloggen för att kolla när jag egentligen började läsa på inträdesprovet förra året. anteckningarna om juridiska är få och ganska vaga, vilket även definierar och beskriver min satsning förra året ganska väl. det jag dock kom på medan jag rullade opp och ner för månaderna var att jag är så glad att jag skrivit relativt mycket då. och att jag är väldigt ledsen över att jag inte skrivit alls lika aktivt det här året, åtminstone från förra sommaren tills nu. det har hänt så väldigt mycket och jag är, åter igen känns det som, en helt ny människa jämfört med då. det skulle ha varit väldigt trevligt att följa den utvecklingen för nu finns den inte dokumenterad någonstans över huvudtaget. förr, för länge länge sen, skrev jag dagbok, och från och med 2007 har jag skrivit blogg. så allt finns i textform , nerplitat på något sätt. inte lika personligt på bloggen förstås, så som det var i anteckningsböckerna, men i alla fall. det fanns bevis, så här kände jag mig, det här var det som hände. och nu finns det bara ett stort svart hål från då jag slutade blogga aktivt fram tills skrivande stund! så tråkigt. o andra sidan var det ett svart hål på andra sätt också då den här vintern, mest på grund av väldig miss i val av p-pillermärke (tro mig, inte att leka med), var mycket tung. men nu gott folk vill jag börja dokumentera igen! för hur ska jag annars minnas, allt det lilla, som inte är så viktigt med roligt att ha kvar. det där väldigt viktiga kommer man ihåg i stora drag i alla fall, men den där känslan om hur det var på riktigt försvinner ganska snabbt. då är det bra att det finns vänner som bloggat hela tiden, där har jag dykt upp i de levandes böcker då jag fastnat på bild då och då. glad vår finaste, nu fortsätter jag med min obligationsrätt!
om du inte vill gå ut i solen
hit and run
inga ord ingen ork och ingen vilja att skriva för tillfället
har du lust så kan du följa min hjärnverksamhet här
intevarmt.tumblr.com
kanske våren hämtar större bloggiver med sig
har du lust så kan du följa min hjärnverksamhet här
intevarmt.tumblr.com
kanske våren hämtar större bloggiver med sig
plopp
när jag var liten och ibland, väldigt sällan, måste gå de där fyra kilometrarna hem från skolan lekte jag alltid samma tankelek med mig själv. det kändes som en evigt lång väg från skolans svängdörr till trappan hemma och varje gång jag då gick ner för den där första backen funderade jag att tänk om jag redan skulle vara vid grannens postlåda. jag tänkte att tänk om jag bara kunde förflytta mig dit nu plopp sådär bara. men sedan började jag tänka på allt möjligt annat och satte ena foten framför den andra och innan jag visste ordet av så stack redan den där röda postlådan upp ur en snöhög. och sedan var det en hemskt liten bit kvar att gå. på något sätt gick det alltid hemskt snabbt, då det där med ena foten framför den andra började rulla på av sig själv.
nu ska jag ta en kopp kaffe i väntan på att det där rullandet sätter igång.
nu ska jag ta en kopp kaffe i väntan på att det där rullandet sätter igång.
så var det söndag åter
mer nytt i blått o vitt
ni vet den där lilla bollen av hur-ska-det-nu-riktigt-gå-med-det-här-livet som allt som oftast ligger någonstans i magtrakten. ibland är den större och ibland pyttepytteliten. det finns två väldigt bra botemedel. det första är mamma och en kopp te. det andra heter harry potter. ju fler ord jag läser, desto längre bort från verkligheten kommer jag. på ett bra sätt.
converse ♥ marimekko
voilà, mitt bästa skoköp någonsin. inte ett enda par högklackade kan slå converse med marimekkoblommor. inte ett enda. nu vet jag vad jag har på mig från att sista snön smultit till att första snön faller. ytlig kärlek höjd till skyarna.
thank you tumblr for being the closest representation of what is actually going on in my head at any given time
man måste älska tumblr för att man kan förlora sig i bild efter bild efter bild bara att scrolla och småle och drömma sig bort och tänka att så här är det påriktigt, riktigt påriktigt. ny favorit http://murderandburyit.tumblr.com/ alla bilder stulna därifrån. ackompanjerat av fantastisk musik och det blir nästan inte bättre än såhär.
kafi o kaku
tänk hur mycket bättre man kan må tack vare några små ord trots att man mår illa som få efter att ha mosat i sig en halv kladdkaka på café. min och mandis diskussion gick ungefär såhär
jag: påriktigt de e så skit ja hatar att de ska va såhär
jag: påriktigt de e så skit ja hatar att de ska va såhär
mandi: jag vet
jag: men alltså helt sant ja fattar int helt förjävligt
mandi: jag vet de e helt hemskt
jag: alltså så fittigt
mandi: jepp
ah underbara, fantastiska bekräftelse. tack.
ah underbara, fantastiska bekräftelse. tack.
innan mörkret faller ska jag lämna några varma rader
högst oppe på backen med kira på lördag. högst oppe på backen nästan hela veckoslutet. nu någonstans hemskt mycket lägre ner.
mumin säger hej
har skrivit brev idag på dagen. de flesta av mina fina människor är i stan eller jakobstad eller frankrike eller åbo eller ekenäs eller någon annanstans än här med mig där de borde vara. det positiva är dock att jag får skriva fina kort och meningar och hälsningar och jag saknar dig så mycket kom och hälsa på nästa sommar. man blir nog lite glad av det också.
hejdå lösenord
och hej igen, stora, skrämmande bloggvärlden.
när vintern gömmer dina spår så att du inte hittar hem
hur var det nu igen man skulle göra det här? att vara jättejätteglad på fredag och jättejätteledsen på måndag och sedan försöka så gott det går där emellan. är det så man måste göra? finns det inget bättre sätt. och när det inte går?
♥
tre rader som gjorde min kväll
well you might be a bit confused
well you might be a bit confused
and you might be a little bit bruised
but baby how we spoon like no one else
lyssna här
lyssna här
tisdag och drygt två dagar kvar
det är snö på marken och lite lättare med det här levandet för en stund och jag funderar på att plocka bort lösenordet. för att skriva endast för sig själv, då ingen annan kan klicka in sig här, känns väl sist och slutligen lite tråkigt. fast bra också, som dagbok påriktigt, då jag inte är helt på det klara med vad jag egentligen vill att den här bloggen ska vara.
jag tycker om att skriva för det känns som om allt det som snurrar i huvudet rinner ner i anteckningsboken eller på det rutiga pappret eller i blogginlägget då jag bara får ut det på något sätt. det är nog för det ändamålet den här bloggen måste finnas till. det blir för trångt i hjärnan annars.
nytt utseende på bloggen. det är svårt med html och färgkoder och height och margin om vart annat hit och dit. bilden tycker jag om i alla fall och det är finaste mandi som fotat mig på paipis åkrarna. texten kommer från lars winnerbäcks låt och det är något av det klokaste jag hört i hela mitt liv.
jag tycker om att skriva för det känns som om allt det som snurrar i huvudet rinner ner i anteckningsboken eller på det rutiga pappret eller i blogginlägget då jag bara får ut det på något sätt. det är nog för det ändamålet den här bloggen måste finnas till. det blir för trångt i hjärnan annars.
nytt utseende på bloggen. det är svårt med html och färgkoder och height och margin om vart annat hit och dit. bilden tycker jag om i alla fall och det är finaste mandi som fotat mig på paipis åkrarna. texten kommer från lars winnerbäcks låt och det är något av det klokaste jag hört i hela mitt liv.
elfte januari
jag tänker att tie dagar befinner sig i världens ände. eller lite längre bort än månen om man mäter med ögonmått.
för det enda jag har lust med nu är en fräknig pojke som doftar jens och lite kokos och som säger vet du vi e nog ganska konstiga.
och då är det inte mer än drygt två dygn sedan jag sa hejdå med en mycket liten röst men desto större ögon. voij hajoo med det.
november
kommer sakta men säkert att ta kål på mig. snö, snälla någon, giv mig snö.
zzZzZZz
jag har haft ett så fint och galet veckoslut åter igen. är helt slut nu och ska krypa i säng och njuta av stora dynor och varma täcken så länge jag hinner innan jag slocknar. funderar på vad som är vitsen med min blogg och om den överhuvudtaget ska finnas kvar mer. tål att tänka på ett slag. nu ska jag sova i alla fall, gonatt på er!
