saknad


det är så med saknad att den gräver sig ganska långt ner ifall man inte påminner den. den måste djupt långt under för annars skulle det bli för svårt. min frankrike-saknad hålls för det mesta intäckt i livet här, i vänner, skola, jobb och allt som händer runt omkring.  ifall jag inte påminner den går det bra. men så finns de där underbara franskheterna som gör att jag måste påminnas. som i morse då det kom ett litet brev. och så bara tänker jag åh gud så jag saknar det.

jag saknar alla högljudda oh la la la la la la när trafiken står stilla. jag saknar att bli kallad valnöt och höna och banan och fé, allt som oftast sagt med största möjliga kärlek. jag saknar att vakna på söndag morgon till vidrig fransk rap som jag lärde mig att älska. jag saknar min skrämmande lärare i fransk litteratur, lång, smal, chic som få med korpsvart hår som räckte ner till midjan, jag skämtar inte. jag saknar min inflyttade spanska volleybollstränare som efter 17 år i frankrike fortfarande inte kunde uttala courez!. jag saknar gouter klockan fyra, saknar att ha hundra meter till sandstranden på rasten, saknar att susa fram på en surfbräda på väldigt stora atlantvågor, saknar att skratta åt den franska versionen av bonde söker fru, saknar att få textmeddelanden men hundra förkortningar och utropstecken som jag ändå lyckas förstå. jag saknar att känna mig fransk.

mest av allt saknar jag min franska familj och mina vänner. knappa sju månader kanske inte verkar vara en så lång tid, men hur mycket hände inte det på de där sju månaderna. jag glömmer nästan bort ibland hur fina de är de där fransiskanerna där borta. som tur låter de inte mig glömma utan påminner mej istället om sin närvaro med smärtsamt fina ord. hur jag praktiskt ska ordna allt den här sommaren vet jag inte, men jag måste åka dit snart snart igen.

Kommentarer
Postat av: Jennie

Oh, jag förstår dig precis! Det är nu drygt 3 år sen jag åkte till Antibes/Juan les pins för att bo där och plugga franska i 5 månader. Tiden går så himla himla fort! Jag kollar ofta på alla bilder jag tog där nere, och minns som om det var igår, men ibland känns det så avlägset, som om det aldrig ägt rum!

Men trots det så kan jag, som imorse på väg till jobbet, känna någon doft eller få en känsla som jag så starkt förknippar med min tid där nere.

Och det är så man får tårar i ögonen.



Har du möjlighet att åka tillbaka, så gör det!

2011-03-12 @ 09:53:23
Postat av: mandi

Oh va kiva! Glömde helt bort igår att fråga vem som skickat? krampusi

2011-03-13 @ 11:18:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0