hmm

jag börjar så småningom oroa mig lite över att detta underbara aha-ögonblick, stunden då jag kommer att förstå vad det är jag vill bli när jag blir stor, inte kommer att infinna sig i tid. tolfte april stänger den gemensamma ansökan vilket innebär att jultomten och påskharen har ungefär en vecka tid på sig att skicka den väldigt efterlängtande tanken till mig. jag går i väntans tider, och googlar lite samtidigt. helsingfors universitets juridiska fakultet uppvisar denna lista av inträdesböcker:

1) Anders Agell, Åke Malmström, Christina Ramberg, Tore Sigeman: Civilrätt (21 upplagan, Liber 2010)
2) Jukka Kekkonen: Kontextuell rättshistoria. Forum Iuris 2011
3) Dan Helenius: Straffrättsligt samarbete inom EU – en introduktion. Forum Iuris 2011

sounds amazing, yes?

hur kan det vara så att jag efter många års, jag skämtar inte, funderande fortfarande inte kan veta vad det är jag vill bli? varför är det så otroligt svårt. svårt att veta om jag vill göra något praktiskt eller något teoretiskt, svårt att veta var jag vill studera, svårt att veta vad det är jag på riktigt tycker om. jag är bra på att göra det som krävs av mig, bra på att göra det som förväntas och det som måste klaras av. nu när jag faktiskt själv får välja, precis vad som helst, då blir det däremot inte till ett skit.

det känns som om det är enorma krav på precis allting och då har jag bara lust att ta ett mellanår och jobba på siwa. samtidigt vet jag att jag skulle bli frustrerad efter en vecka på butiken eller på någon ettårig utfyllnadslinje och ändå hellre vilja studera och känna att jag är på väg mot något på riktigt. alltså har jag inte någon aning om vad jag vill, precis som vanligt. jag tycker att allting är väldigt intressant samtidigt som jag tänker att hur ska man orka läsa det där i flera år. 

det värsta är att det inte går att sticka huvudet i sanden längre och tänka att det här problemet tar jag sen. för sen är dessvärre just nu. och jag har fortfarande ingen lösning. det kan ju förstås också vara så att man inte behöver en lösning, att det bara gäller att börja någonstans och se vart vägen slingrar sig. men tänk sen om jag söker in till juri och inte kommer in, eller ännu bättre, kommer in och inser att alla andra kan allting så väldigt mycket bättre än jag? 

det som ytterligare ökar allt det jobbiga är att alla fina människor åker all världens väg långt bort på hösten för att studera. åh. man får ju ångest av mindre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0