jag brukar alltid tycka om tiden då en gammal årstid blir till en ny. då vår blir sommar, höst blir vinter. jag ser alltid det positiva och har föreställningar om hur fantastiskt det blir just för att det är den här årstiden. men nu, kan jag bara snälla få hata det en liten stund att det blir höst. hata de underbart kalla soliga höstmorgnarna som uppenbarat sig allt oftare. hata sköna stickade halsdukar i vackra nyanser och lager på lager och söta rosettvantar. hata att jag inte längre tappar bort mig på ljummen asfalt i parisnätter, att jag inte längre bor fem minuter från sandstränder tagna ur solsemestrarnas broschyrer, att det verkligen aldrig mer kommer att bli den här sommaren, med de människorna, de händelserna, de känslorna. att det blir så definitivt slutgiltigt totalt finito nu. jag vill inte, men det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. det är inte rättvist. och tänker man lite större är det här ju överhuvudtaget inte något sorgligt, jag har upplevt en fantastisk sommar, ett fantastiskt halvår. det är bara det att det är slut. det är ju inte någon som har dött, men väldigt mycket som så känns det i alla fall. dessutom blir det så tydligt nu, alla upplevelser känns skrämmande långt borta, då inte äns årstiden längre är den samma som då. så nu måste jag bara hata det lite grann. en stund. hata höst. tills jag orkar bli glad igen över allt det nya och fina som det innebär.