nu skall det sägas att jag aldrig någonsin verkligen tyckt om någon finsk musik. såklart allt möjligt som spelas på radio och sådär, men förutom några få låtar har inget fastnat påriktigt. men det här, mina damer och herrar, inte bara fastnade i mitt hjärta utan sprängde direkt åt sig en väldigt stor plats mitt i. av någon underlig anledning. vad månne det säger om mej, att musik gjord av en man vars orkester heter kaihon karavaani kommer väldigt högt upp på min favoritmusiklista? otroligt sjukligt bra är det i alla fall, musiken kan alla uppskatta men det förutsätter ju tyvärr finskakunskaper för att förstå det geniala i texterna. här är några finaste fina rader

-

-

-

-

ja ni förstår ju. eller jag vet inte om ni förstår. men lyssna på det i alla fall. kärlek.