mina månader i frankrike var otroliga och jag skulle aldrig någonsin byta bort dem. vistelsen där borta rubbade dock den vardag och det system jag hade innan jag åkte, och jag märker att jag har svårt att hitta tillbaka till det. grejen är väl den att jag förändras så mycket under tiden jag var där att jag inte kommer att kunna hitta tillbaka till det där gamla. och det är ju det som är så fint, då måste jag komma på något nytt, jag visste bara inte att det skulle vara så här svårt. det tog flera månader att hitta någon sorts balans efter att jag kommit hem, nu har det gått knappa fyra månader och fortfarande känns svagare eller starkare slag i magen då jag hör en låt, känner någon doft, ser en kommentar på facebook, vad som helst som påminner mig om något eller någon i frankrike. mitt sätt att tackla hela alltihopa har varit att göra en massa saker, planera kalendern full, jobba, barnvakta, gå på dans och fotokurs, träffa människor varje veckoslut, allt för att slippa tänka. så småningom har det gått upp för mig att det inte fungerar. tänker gör jag i varje fall hela tiden, och att jag hittat på så här många måsten åt mig själv gör bara att jag inte hinner med det jag verkligen vill göra. te, bra böcker, långa samtal med goda vänner, filmer, kläder, skrivandet, att fokusera på skolan så att jag inte förstör det för mig själv nu det sista halvåret då det verkligen gäller. jag måste trappa ner, take a chill-pill, sluta fundera så oändligt mycket på allt det som ligger bakom och bara tuta o köra mot det som ligger framför och fortsätta skapa finaste minnen. det är tyvärr, som alltid, lättare sagt än gjort. men att skriva ner det här är åtminstone ett litet steg på vägen.

jag i paris, det är mandi som fotat, på den finaste resan någonsin. på resan mellan mitt gamla frankrike och mitt nya finland ungefär. nu gäller det bara att hitta lika rätt här.