så det kan bli

för någon timme sedan då jag satt i bilen knäppte jag på radion och nostalgitrippade mig själv långt, långt bak i tiden. på yle mondo kom car talk, precis som varje söndag, strax efter tolv, de senaste femton åren verkar det som. då jag var liten, fyra, fem år, åkte vi alltid på söndagar och simmade, alltid samma tid, och i bilen på väg hem lyssnade pappa alltid på car talk och skrattade. i radion pratade två äldre farbröder, och bröder dessutom, som drog ett radioprogram med den bredaste amerikanska accenten, och folk fick ringa in för att fråga om problem de hade med sina bilar. gubbarna skrattade hela tiden, och sa

eight-eight-eight two-two-seven eight-two-five-five hello you're on car talk !

och den raden, telefonnumret och hälsningsfrasen, minns jag att jag kunde redan då. inget har förändrats, skrattet är precis lika hysteriskt och medryckande, accenten precis lika bred och rösterna precis lika låga och brummande. den enda skillnaden egentligen, är att nu är det jag själv som kör och jag förstår faktiskt vad det är dom talar om. så konstigt det blir ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0