I hate people
I torsdag eftermiddag satt tre alldeles översvallande ljuvliga ungar i bussen. Eller? Snorungar som troligtvis hade ätit några kilo lösgodis och i sockerrus låg på golvet och skrek. De var verkligen helt galna. Skrattade, skrek, åt kex, sprutade smulor ur munnen runt i hela bussen, skrek lite till. Kastade sig mot sätena och skrek ännu mer. I 45 minuter. Sedan när någon sa till åt dom, sa åt dem att sluta, så börja dom apa den personen istället och göra sig lustiga över dem. Varför respekterar inte barn äldre personer längre? Så är jag i alla fall uppfostrad, lärd att det kanske inte är en så bra idé att spruta kexsmulor i en gammal farbrors ansikte. Vad har hänt när ungarna blir sådär? Eller, om man ska se på saken ur en annan synvinkel, varför tycker jag inte att det är urljuvligt och att dom är så så så söta och det är ju sådär de är, dom är ju bara barn? Är det fel på mig när jag inte tycker att man borde få bete sig sådär? Att man inte borde bli ursäktad bara för att man är ett barn?
Nu ska jag gå från 7-åringar till 70-åringar. Gamla kärringar. Låt mig förklara hurudana tanter jag menar. Jag menar såna tanter som har sitt nyss färgade, korta hår i perfekta lockar. Som har matchande sportdräkt från Puma eller Nike. Som har sminkat sig för att gå ut och söka tidningen. Som har tappat bort sig själv somewhere down the road och det enda liv de för tillfället har är att spionera på andra. De här tanterna är nära besläktade till de där märkes-tanterna som går i Stockmann i stan, provar parfymer, tanterna som rynkar på näsan och som man riktigt ser på hur dom tänker "för kort kjol, för urringad skjorta, hemskt hår, vidriga skor, horribelt smink...................dagens ungdomar.........." när man går förbi.
Jag och mamma håller på och tömmer mormors och morfars gamla lägenhet. De bodde förr i ett radhus, och det är då alltså den lägenheten vi tömmer. I det radhusområdet har jag aldrig träffat en vänlig själ. Alla gamla tanter sitter i fönstrena och stirrar och vaktar varje steg man tar på det här området. De här samma tanterna som jag beskrev ovan står ute i sina Puma-dräkter och glor, exempelvis på barnen när de spelar sähly. De står där på sidan och vaktar. Vad skulle kunna hända? Deras perfekta lilla skruttiga begonia som finns under något jävla skynke kanske kunde få sig en törn?
Det bästa är att de här tanterna också vaktar hur mycket skräp man för i bolagets roskis. Som förövrigt aldrig töms eftersom alla i det där radhusbolaget är så snåla att dom bara går med på att betala för det puttefnuttigt minsta möjliga. Så när vi är där och städar smyger de här tanterna till roskishuset, kollar igenom alla roskisarna och sedan när vi är påväg hemåt kommer dom och kollar hur mycket rosk vi har satt i deras förbannade roskis. Och börjar skälla att man inte får sätta så mycket rosk i den där roskisen.
Lyssnar dom när man säger att man betalat skräpavgift i nie månader och inte fört en enda jävla soppåse dit under den tiden? Nej.
Är de tacksamma för att man inte kastar allt rosk i bolagets roskis, som man faktiskt skulle ha rätt till, utan också för bort en del? Nähä.
Har de någon respekt för att någons föräldrar och morföräldrar dött? Nej, inte det heller.
Det bästa var att eftersom vi sa emot deras jävla mummel om för mycket rosk så hämnades dom. Den bilplats som vi betalar för, där min mormors och morfars bil förr stod, fyllde de med virke som ska användas i bolagets kommande remont. Så när vi sedan skulle parkera där så gick det inte för platsen var full med skrot. Eftersom den tydligen för tillfälle används som förvaringsplats.
Det är ofattbart. Varför har människor så jävla, jävla, jävla mycke fel i huvu?
I hate people.
Du är absolut inte ensam. Jag kan bli så fruktansvärt trött på alla, hela mänskligheten ibland, bara för att några gör livet surt för en. Plötsligt glömmer man bara bort allt annat och koncentrerar sig på att känna avsky. Det gör jag alldeles för ofta, jag är så himla lättirriterad.
Och jag är till och med ett steg värre då det gäller barn. Jag blir så himla sur på folk som tar med skrikiga barn till restauranger och caféer, där man har betalat dyra pengar för att få en stund i lugn och ro. Jag har mer och mer börjat fundera om det inte skulle vara en så dum idé att vissa caféer eller restauranger skulle få införa barnförbud. Även om det låter rätt groteskt och fel (vilket det kanske till en viss grad är) så står jag för att jag faktiskt hellre går till ett ställe där jag blir garanterad den rätten att slippa sitta och höra på gallskrikande småungar.
Och de gamla tanterna du beskriver...usch, jag står inte ut med såna. Det finns väldigt få av dom i Åbo, som tur är (här är så himla många tanter supersnälla!), men varje gång jag besöker H:fors stöter jag på flere. Bäst var det nog när en stor tant med en massa smink, svartfärgat hår, enorm päls (trots att det var varmt ute) , och moonboots (!) började knuffas när jag i lugn och ro plockade åt mig lösgodis i en påse. Hon hosade omkring och höll på prata om hur äckliga vissa karameller är, och sedan när jag skulle betala så tog hon ingen kölapp som jag utan gick fram till biträdet som skulle betjäna mig och stod där i tjugo minuter och frågade vad alla bakelser innehöll. Jag trodde jag skulle koka över av ilska. Gör folk sånt bara för att jävlas med en?
Det är så lätt att ibland glömma bort att det också finns normalt folk. Folk om vet hur man uppför sig, folk som är snälla. Men ibland är det så svårt att låta bli att bli skitsur på somliga som inte vet hut.
Jag har förresten tänkt försöka ha en "snäll vecka", nästa vecka. Då jag inte tänker en ond tanke om någon, utan i stället försökte analysera varför jag vill slösa bort min tid på att irritera mig på den. För ibland kan jag gå runt en hel dag och bara sura och svära över något som någon sagt eller gjort. Det känns i efterhand så onödigt. Jag undrar hur det skulle kännas att skippa det en vecka?
