Jag bläddrade i min kalender för att skriva in en ny tid till frissan. Jag behövde inte vända många blad för att komma till 21 maj och kände lite småpanik. För nu är det verkligen bara några skolveckor kvar. Nästan så man kan räkna dem på en hand. Nu tar det ju verkligen slut.

Det finns inga ord för hur skönt det är att sluta högstadiet. Sluta de tre värsta åren i mitt liv. Jag hatar skolan, hela högstadietiden, min klass, allt. Ändå kommer jag att sakna det. Mycke. I alla fall en liten tid. Jag vet inte varför, kan inte komma på många bra saker, bara en så stor hög med dåliga att man druknar i den.
 
Jag hatar att man får kasta saker på folk, reta dem, söndra deras saker och komma undan med att skratta.
Jag hatar att om man har ett litet uns av mod och vågar säga ifrån så får man responsen "Herregud, ta de nu lugnt, de va bara ett skämt" och blir känd som Den Där Galna Typen Som Blir Raivo Genast.
Jag hatar att man får säga i princip vad som helst åt andra människor om man skrattar och säger "men hallå, int menar ja ju de påriktit" efteråt.
Jag hatar att det finns så få lärare som gör något åt saken, vad hjälper det att stå på morgonsamlingar och säga att man inte ska mobba och sedan blunda när det händer påriktit. Och frågan är kanske inte om att just mobba. Det handlar mera om det där lilla retandet som fortsätter år efter år, som när man ser det som en engångsföreteelse bara ser ut som att man lite små-kompis-retas, men när tredje året av konstant hackande fortsätter tror jag att det driver de flesta till ändan av ett rep.

Jag hatar att allting är så skenheligt. Jag hatar att man först kramas och pussas och säger hejdå, och samma sekund som personen går ut och dörren slår fast börjar skitsnacket. Jag hatar att ingen har mod att reda ut konflikter, att alla bara anpassar sig och inte säger vad dom tycker.
Jag hatar att vissa, poppisarna, får styra och ställa hur de vill och fast ingen egentligen tycker om dem så ser alla upp till dem ändå. Varför?
Jag hatar att ingen vågar ha egna åsikter, att alla blir kopior av varann för att inte sticka ut ur mängden. Alla flickor med identiska frisyrer, smink, kläder, åsikter. Uniformer av jeans och likadana tröjor, stora sjalar och Longchamp-väskor. Klichéen "du är unik" kanske slutar fungera efter ett år i högstadiet.

Jag hatar att ingen bryr sig. Om nånting. Överhuvudtaget. Ingen bryr sig.

Säger jag såna här saker som jag skrivit ovan svarar dom flesta "varför bryr du dig, du har ju bara nån månad kvar i den skolan". Ingen bryr sig om den där högen sjuor som kommer nästa år som får uppleva allt det där igen. Igen. År ut och år in kommer det att komma nya sjuor, år ut och år in kommer det att finnas dom som mobbar och dom som mobbas. År ut och år in kommer rektorn att tala om den fina stödelevsverksamheten och år ut och år in kommer alla att låtsas om att ingen vet, att ingen ser. Ända tills tiden slut. Happily ever after.

Kanske högstadietiden är designad för att sätta alla på prov. Egentligen hela grundskolan, det var inte något bättre i lågstadiet heller. Kanske det är meningen att vara såhär. Ett test man måste klara. 
Överleva.