Jag menar, kom igen. Höst. Kärlek. (och vår fina trappa ^)

Däremot; jag och människor utan åsikter = tortyr. Det finns nästan ingen i hela skolan (okej överdrift) som har några åsikter. Det är svårt att ha en vettig diskussion när den andra personen hela tiden ändrar sig. Idag hade jag världens mest givande pratstund i skolkorridoren med en halvt främmande människa:

Hon: -Hej, hördu, vilken glass tycker du om? Jag tycker bäst om vaniljglass.
Jag: -Choklad.
Hon: -Jaahaa.. nåmen egentligen tycker jag oxå bäst om chokladglass.

Efter vilket jag ursäktade mig och stack iväg med eld i stjärten. Varför? Är människor så rädda för att skilja sig från mängden, att man måste ändra sig om sådana saker som vilken glassort man tycker om? Är människor så rädda för att vara ensamma att de är villiga att börja tala om glass med en person de inte känner bara för att inte behöva stå ensamma? Varför är det så? Jag förstår inte. Jag är mycket mycket hellre ensam än står och hänger med någon random, om jag t.ex väntar på min kompis i skolan. Åandrasidan, är man ensam i min skola längre än fem minuter så blir man stirrad på som om man höll på att göra självmord där mitt i aulan eftersom man inte sitter bredvid nån, så jag förstår om någon inte klarar av det. Men själv undrar jag om det faktiskt inte skulle kunna vara så att det är mer givande att vara ensam än med nån som man genast dumpar när man ser sin kompis och sedan pratar skit om? Någongång måste man ju vara ensam i alla fall. Varför är det så farligt?